skördetider…

Ingen har väl undgått att det är bärtider just nu.
Jag har svårt att lämna bär i buskar och träd. Jag är ofta optimistisk när det gäller att plocka och ta vara på all möjlig slags skörd. Ofta tänker jag att jag ju sparar pengar, t.ex. behöver man inte plocka många kantareller för att ha sparat större summor pengar jämfört med kilopriset i butikerna. Och vilken rikedom vi har här i vårt land, där man tack vara allemansrätten får plocka och skörda så gott som fritt i naturen!

Mitt problem är dock att jag, som sagt är lite väl optimistisk när jag plockar. Jag blir nästan som överfokuserad på att plocka så mycket som möjligt, skulle helst inte sluta förrän varje bär är plockat. Men sen har jag plötsligt flera byttor med bär som ska rensas och användas, annars blir de dåliga. Och så vet jag inte alltid vad jag ska göra av all skörd.

Jag plockade rätt stora mängder hallon häromveckan, eftersom vi har förvildade trädgårdshallon bredvid och på vår tomt. Men tyvärr hamnade jag att kasta en hel del, eftersom de började mögla i kylskåpet innan jag hann ta vara på dem. 🙁 detta gör mig så oerhört ledsen. Jag fylls av många negativa känslor, som att de lika gärna kunde ha lämnats kvar i skogen för någon annan att plocka, eller för att ruttna där. Och jag blir arg på migsjälv för min oförmåga att ta tag i skörden och ta vara på den i tid.

När jag stod där vid diskbänken och varsamt gick igenom bär för bär, och många fick kastas bort, fylldes jag av sån stor frustration och sorg och nästan ren ilska.
Jag ville bara kasta allt. Ge upp och gå och lägga mig och gråta i självömkan, eller kanske det var självförakt egentligen.

Men så kom tanken till mig; är det såhär Gud känner det?

”Därefter utsåg Herren ytterligare sjuttiotvå och sände dem före sig två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig. 2Han sade till dem: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. 3Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar. ” (Luk.10:1-3)

Är skörden för stor och arbetarna för få? Är tiden för knapp för att de som redan kallats till tjänst, ska hinna ta vara på allt som skördats?

Var det en sådan frustration som Gud kände när Han valde att skicka floden över världen och endast rädda ett fåtal?
En frustration över det förödande ”möglet”; synden, som gjort så mycket av Hans skapelse förstörd och obrukbar. En sån känsla, att det var lika bra att kasta allt och börja om från början med det lilla som var värt att spara.

Är det så det kommer att vara på domens dag? Att det som inte renats och rensats helt enkelt är vigt åt skräpet.
(Skräpet är då ett otroligt förmildrande ord för vad domen egentligen innebär för den som inte tror…jag väljer att uttrycka mig milt här!)

Är det en sån frustration Gud vill väcka i oss kristna? För att vi ska väckas till att börja arbeta på fältet och ”i ladorna”. Skörden ska ju inte bara plockas, utan också rensas och tillvaratas, ”konserveras” med det salt som vi som kristna är tänkta att vara.
Skörden är stor men arbetarna få.
Så är det ju!
Vi måste rädda det som räddas kan! Den välsignelse som skördetiden innebär går till spillo om vi inte tar till vara på det som Gud vill ge. Alla de gåvor som vi får, till uppbyggelse, de blir till ingen nytta om de inte kommer i funktion ute på fältet.

Ibland blir jag rädd och orolig att jag är för lat, eller för distraherad, för att Guds rike ska kunna vara synligt i mitt liv. Och ja, säkert är det så vissa dagar.
Trots det, möter jag oändlig nåd i Jesus. Varje gång jag inte orkar engagera mig, stinger det till i mig, om hur jag BORDE agera eller tänka som en Kristi efterföljare. Men om jag vänder om och ber om förlåtelse, är nåden tillräckligt och övernog för att ge mig nya chanser.
Observera att jag säger nya chanser, flera chanser att göra bättre.
Gör om, gör bättre.
Vänd om, gör bättring! Som Jesus själv kanske skulle ha sagt.

Omvändelsen är en oerhört viktig del av den kristna tron.
Men det är inte smart att vända sig om, och sedan fortsätta gå i samma riktning. Då går man blint fram och snavar snart. Fallet ligger inte långt ifrån då. Därför kräver omvändelsen också en ny riktning, en klar destination och en villighet att gå framåt mot det som Gud vill, inte kanske det jag helst känner för.

Uppväckelsen är också en oerhört viktig del! Och detta begrepp klarnade för mig, med Guds hjälp, denna sommar.
Jag trodde att väckelse var när de som inte trodde, kom till tro; Massor av människor som gav sitt liv till Jesus vid altaret efter en insiktsfull predikan. Men plötsligt insåg jag att väckelsen är så mycket mera bokstavlig i betydelsen.
Det är vi, som redan följer Jesus, som redan tror, som ska väckas.
Vi ska väckas till att arbeta för Hans rike, väckas till skördetid och ledarskap!
Jesus talade ju till sina egna i följande bibeltext:

”Se­dan gick Je­sus med dem till ett ställe som he­ter Get­se­ma­ne, och han sa­de till dem: ”Sitt kvar här, me­dan jag går dit bort och ber.”Han tog med sig Petrus och Se­be­dai­os båda söner. Sorg och ängs­lan kom över ho­nom, och han sa­de till dem: ”Min själ är be­drövad ända till döds. Stan­na här och va­ka med mig.” Han gick li­te läng­re bort, kas­ta­de sig till mar­ken och bad: ”Fa­der, låt den­na bäga­re gå förbi mig, om det är möjligt. Men in­te som jag vill, ut­an som du vill.” Han gick till­ba­ka till lärjung­ar­na och fann att de sov, och han sa­de till Petrus: ”Ni or­ka­de alltså in­te hålla er vak­na en en­da tim­me med mig? Va­ka, och be att ni in­te utsätts för prövning. An­den vill, men krop­pen är svag.” Se­dan gick han bort och bad för and­ra gång­en: ”Fa­der, om den­na bäga­re in­te kan gå förbi mig ut­an jag måste tömma den, så låt din vil­ja ske.” När han kom till­ba­ka fann han åte­ri­gen att de sov; de or­ka­de in­te hålla ögo­nen öpp­na. Han lämna­de dem och gick bort och bad för tred­je gång­en med sam­ma ord. Se­dan kom han till­ba­ka till lärjung­ar­na och sa­de till dem: ”Ja, ni so­ver och vi­lar er. Men nu är stun­den här då Människo­so­nen skall överlämnas i syn­dar­nas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kom­mer han som skall förråda mig.””(Matt.26:36-46)

Hur många gånger har vi inte slumrat till, vi kristna. Domnat bort. Glömt att vi är satta här för ett uppdrag, en missionsbefallning, en kallelse.
De som blivit ”väckta” lite tidigare har stått och ropat, försökt väcka oss andra, och därmed blivit stämplade som lite överentusiastiska och jobbiga. Det har kommit några väckelser, här och där, med människor som dessa i spetsen. För om en person vaknar, är det lätt hänt att den för oljud så att andra också väcks.
Men Gud vill mer än att väcka bara enstaka grupper och personer. Han vill att vi ska vara vakna, som kristna, hela tiden. Att vi ska be och att vår tro ska vara tillräckligt stadig för att den ska hålla också när tröttheten tynger och våra grundvalar skakas och spricker.

Den trötthet som kommer av att vi jobbat, jobbat, jobbat och jobbat lite till för Gud. Den riskerar att ta bort vår fokus och få oss att somna på fel plats i fel tid. Gud vill inte vara främst vår arbetsgivare, utan vår Fader.

Nej, nu är det tid att hållas vakna! Men det innebär att vi då också måste hitta rätt tid och rätt sätt att vila och sova. Vänta nu, ska vi vila eller vakna?? tänker du kanske. jo både och! Budet att helga sabbaten har aldrig upphävts. Behovet att vila har aldrig försvunnit. För att vi ska kunna skörda och arbeta i rätt tid, behöver vi vila i rätt tid och rätt mått.

Skörden är mogen, ja, nästan övermogen. Någon måste ta hand om den, och förstå hur man tar till vara på den.

Skörden handlar om de som ännu inte omvänt sig, (ja, jag använder ett sånt ”drastiskt” begrepp, haha).
Men för att vi ska kunna skörda, måste vi själva ha väckts till tro och tjänst.

En del av oss väcks med en kalldusch, där vi överrumplas av vår syndighet men samtidigt upptäcker det liv som Gud har för oss i Hans nåd.
Någon annan väcks genom smått irriterande tilltal, där det är som att Gud tvingar oss att inse att vi inte längre kan ligga bekvämt, som vi alltid legat, utan att domna bort. Det är inte skönt att vakna halvt bortdomnad.
Och en tredje väcks varsamt efter en lång och skön vila, när ljuset tränger in i det man upplevt som en lång natts mörker.

Oavsett hur vi väcks, är det dags att stiga upp och skrida till verket!

Be att Gud visar vad just du ska göra i dessa skördetider, hur just du ska hantera den skörd som Han visar dig.
Be om vishet att veta när du ska vila och när du ska arbeta. Be om att hitta rätt sätt att helga vilodagen.
Be att du inte ska utsättas för prövning.
Be den bön som Jesus själv lärde oss att be, om du inte hittar någon annan bön just nu.

Om det där med väckelse, kallelse och omvändelse skrämmer dig, kanske detta bibelnställe kan vara till tröst:

”Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.”(1 Kor.10:13)

Våga lägga också dina rädslor i Guds händer, för att bytas till frihet och mod. För det behöver vi också ha i Kristus i denna tid, såsom i alla tider!

Kanske jag tar och avslutar där.