För snart exakt fem år sedan rev jag ut två sidor ur Kyrkpressen och nålade upp dem på min anslagstavla. Den ena sidan var en helbild i svartvitt, med en kvinna vars ögon tycktes lysa av glädje och frid. Kvinnan hette Ulla-Christina Sjöman och hon skulle snart fylla 90 år. Artikeln handlade om hennes liv i förbönstjänst, lite av hennes historia och kallelse och kanske mest om hennes relation till Gud, Jesus och förstås till bön.
Vid det tillfälle när jag läste artikeln gick jag omkring med en frustration och en längtan att få uppleva Gud som mer verklig och ”på riktigt”. Jag läste om Ulla-Christina och minns att jag berättade för min man och med ärlig inlevelse utbrast ”-det där vill jag också ha!” Samtidigt som jag pekade på texten och bilden med de ljusa ögonen. Jag syftade på den självklarhet som Ulla-Christinas tro tycktes ha; ”- jag frågade Herren” sa hon, och Herren hade svarat, självklart! Hon hade fått se hur folk blev helade genom förbön och fått hjälp genom Jesu ingripande på förunderliga sätt. Jag minns att jag tänkte (och också sa) att hon kanske inte lever så många år till, och var finns dessa bönemänniskor idag i yngre generationer? Vem ska ta över när hon inte längre finns? Vem lever så nära Herren Jesus att de kan be med sådan självklar tro som hon hade? Det slog mig att nästa generation behöver stiga in i dessa uppgifter och att vi inte kan räkna med att dessa kvinnor och män, som vi ser upp till och beundrar för sina kallelser och tjänster, alltid kommer att finnas där.
De senaste åren har flera av dessa förebilder gått bort och frågan om vem som ska ta deras platser har ekat inom mig och säkert också inom andra. Ulla-Christina gick bort på självständighetsdagen 6.12.2019.
Andra inflytelserika och beundrade kristna förebilder som avlidit är bl.a. Billy Graham (2018) och Reinhard Bonnke (7.12.2019 dvs en dag efter Sjöman), båda vars tjänst i Guds rike varit väldigt omfattande och inflytelserikt.
Varje gång jag läser om någon dylik person som avlidit, tänker jag samma fråga som jag ställde då jag läst artikeln om Sjöman. Vem ska ta över? Vi har förlitat oss på andras tjänster och kallelser alldeles för länge. Sett upp till och beundrat män och kvinnor som egentligen varit precis lika ”kallade” som var och en av oss.
Vad menar du med det, Maria? Kanske nån frågar då. Är det inte så att en del tydligt har mera synliga kallelser och tjänster också i Guds rike? Är inte en tjänst som evangelist eller predikant som för många människor till tro ändå ”viktigare” än de vardagliga tjänsterna vi ”vanliga dödliga” försöker att vandra i?
Jag vill svara nej på den frågan.
“Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme. Det finns olika slags tjänster, men Herren är densamme. Det finns olika slags kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla. Men hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål. Men allt detta verkar en och samme Ande, som efter sin vilja fördelar sina gåvor åt var och en. Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar – och de är många – utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. Om foten sade: ”Eftersom jag inte är hand, hör jag inte till kroppen”, så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: ”Eftersom jag inte är öga, hör jag inte till kroppen”, så hör det ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur skulle den då kunna känna lukt? Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat. Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen? Men nu är lemmarna många och kroppen en. Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” Nej, tvärtom är de av kroppens lemmar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga.”
Första Korintierbrevet 12:4-22 SFB98
Läs gärna igenom bibeltexten igen. Speciellt den sista meningen vill jag ta fasta på. Det som ser stort och viktigt ut är inte alltid det största och viktigaste. Det DU har att ge och göra, kanske kan te sig litet och oviktigt. Men det Gud vill ha är trofasthet och lydnad i tjänst och kallelse, oavsett hur stor eller liten den tjänsten och kallelsen kan se ut.
Som hemmamamma för tillfället känner jag att jag behöver tala till mödrar och fäder som försöker uppfostra barn men kanske känner att de blivit satta på hyllan vad gäller Guds rikes tjänster just nu. Jag vet att jag själv tänkt den tanken, haft den känslan av uppgivenhet. Trots att jag var glad över att vara gravid senaste gång och välkomna ett nytt barn till vår familj, smög sig ibland en känsla av mindervärde in i mitt hjärta. Alla mina (ibland riktigt fromma) ambitioner och idéer som jag velat genomföra för Gud, fick ta baksätet och läggas på is medan min kropp och min tid var helt och fullt koncentrerad på det nya liv som skulle födas. Som gravid har jag till och med haft känslan av att min kropp och mitt liv varit som gisslan eller ”kapat” av denna nya person som ska bli till. Och ja, jag skäms över att ens behöva erkänna det. Men att vara gravid innebär att man tvingas inse att man inte har kontroll. Och att acceptera detta, om man har tendenser av att vara ett kontroll freak, kan vara riktigt svårt och hårt för den duktiga flickan inom mig. Hon som ville förändra världen med Guds hjälp…
Men vänta nu, det är något fel med den meningen…
Borde det inte vara Gud som förändrar världen, med min hjälp, ifall den nu behövs, nån gång…?
Jag kan direkt säga att jag inte är bra på att vara gravid och tvingas att ödmjukt vänta och vila i tron att Gud verkar oavsett om jag står i synlig tjänst eller ej. Gravid-hyllan var särskilt tung denna gång. Efter en omfattande identitetskris vad gäller min egen kallelse och tjänst, kändes det faktisk som att jag hamnat på kvarsittning eller i skamvrån. Prova att samtidigt känna glädje över väntandet och växandet, samtidigt som du sitter och stirrar i hörnet i en skamvrå…det är inte så lätt.
Det jag försöker komma till är att också i det tysta och i vilan och väntan kan vi tjäna Gud. Jag önskar att jag själv gjort det liiite snyggare och mindre gnälligt. Men tack och lov! Herren är trofast och nådig och lät mig ändå se frukten av den tiden, trots att jag verkligen inte förtjänat någon känsla av stolthet och åstadkommande. Bilden av Israels folk som gnällde i öknen men ändå fick se det lovade landet kommer till minnes.
Denna märkliga tid av pandemi och isolering har kanske, för många, varit som min graviditet var för mig. Våra ambitioner och grandiosa idéer om hur vi skulle tjäna Gud och jobba för Guds rike, möttes av ett plötsligt och abrupt stopp. Kanske någon reagerat som jag gjorde i graviditeten, och föll i självömkan och envist klagande; ”Varför, Gud!? Vi var ju så bra på gång!?” ”Var det inte Du, Gud, som gav mig denna idé?” Osv.
Men medan jag klagade och gnällde växte det nya livet inom mig, helt utan att jag gjorde någonting, för det som Gud har tänkt att ska födas, det kommer att födas i rätt tid och under rätt omständigheter.
Gud håller det Han lovat!
Och jag vill väl främst med detta blogginlägg uppmuntra dig som upplevt en kallelse eller att Gud talat till dig om en tjänst i Hans rike, att STIGA IN! Stig in i den kallelse du upplevt! Varesig det gäller stort eller smått.
Har du upplevt ett kall att predika? Predika!
Har du upplevt ett kall att evangelisera? Så evangelisera!
Har Gud sagt att du ska måla? Måla!
Dansa? Så dansa!
Skriva? Skriv!
Ta hand om samhällets utstötta? Tala för de som inte har någon röst? Be för sjuka? Fungera i befrielsetjänst? Uppmuntra? Trösta? Koka havregrynsgröt? Baka kakor? Skotta snö?
Så länge det är till uppbyggelse och ärar Gud är det inte fel!
Och ännu ett ord till mammorna och papporna där ute (på småbarnstidshyllan eller kanske tonårsförälderhyllan), också Ulla-Christina, Billy och Reinhard hade föräldrar. Och till och med Jesus själv hade föräldrar på jorden. Maria som ödmjukt sade att Guds vilja skulle få ske med henne, och Josef som kallades att vara som en pappa till Jesus under hans uppväxt. Föräldraskap är också en tjänst och en kallelse.
“Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor. Ni vet att det är av Herren som ni skall få arvet som lön. Det är Herren Kristus ni tjänar.”
Kolosserbrevet 3:23-24 SFB98
Kallar Gud dig, så kommer Han också att välsigna och utrusta!
Jag behöver dessa ord lika mycket själv.
I Matteus 25 står det om liknelsen med talenterna, där en herre ”lämnade sin förmögenhet” åt sina tjänare att förvalta. Det står att han gav dem olika många talenter att förvalta, allt efter deras förmåga.
“Den som hade fått fem talenter gick genast och satte dem i omlopp och tjänade fem talenter till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som fått en talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar.”
Matteusevangeliet 25:16-18 SFB98
Så vi vet att två av tre tjänare, de som fick fler talenter, ordnade så att de fördubblade sitt antal talenter. Medan den tredje var rädd för att herren skulle kräva mer än han givit och därför gömde han sin talent och den varken växte eller krympte men när hans herre kom och frågade vad han gjort med talenten blev han så arg att han tog ifrån honom också den endaste talent han fått.
Detta är en så vanlig liknelse som predikats mycket om, så att någon som läser detta kanske redan ”zonat ut” och slutat lyssna. Men försök hålla fokus.
Vad lär vi oss av denna liknelse? Att Gud har en förmögenhet av gåvor som Han fördelar som Han vill, eftersom Han känner oss och vet vad vi klarar av. Också den rädde tjänaren fick en talent. Ingen av tjänarna lämnades helt utan ansvarsområde/talent. Dock kommer det en dag när vi inför Herren ska redovisa vad vi gjort med det stora eller lilla vi fått. Om vi då utav rädsla valt att göra ingenting, kommer vi inte att få ”gå in i vår Herres glädje!” Som de goda tjänarna fick.
“Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!”
Matteusevangeliet 25:23 SFB98
Kanske det var så att de sanna gudsmännen och -kvinnorna vi sett upp till, varit trogna i det lilla, och därför har deras tjänst burit rik frukt.
Så vad har DU fått att förvalta?
Att förvalta, enligt detta bibelställe, är inte endast att vakta eller se över. God förvaltning innebär också tillväxt och funktion, inte passivitet utan AKTIVITET. Hur lägger du dina talenter på banken så att Herren kan få igen med ränta? Eller ännu bättre, hur förvaltar du dina gåvor så att de multipliceras och gläder Herren? Hur sätter du dina gåvor i omlopp som det står att de goda tjänarna gjorde?
Genom att se över vad Gud har gett dig, vad Han har kallat dig att göra.
Och genom att säga JA till Gud när du hör Hans kallelse.
I princip 10 dagar efter att artikeln om Ulla-Christina Sjöman publicerades i kyrkpressen, fick jag tungotalets gåva, och sen dess har jag fått uppleva och lära mig mer och mer av Herrens verklighet mitt ibland oss. Jag tror faktiskt att det faktum att jag talade ut min längtan efter en tro som Sjömans, satte igång en process. Där in i de ord jag uttalade, hörde Herren ett ja.
STIG IN! Om du inte gör det Gud kallar dig till, kommer Han att ge den glädjen åt någon annan, som säger ja.
I artikeln om Ulla-Christina Sjöman stod det också att hon visste att hennes förbönstjänst tidigare blivit erbjuden av Herren till någon annan, någon som svarat nej. Gud är trofast och kommer att slutföra alla sina planer, med eller utan vår hjälp. Men Han bjuder in oss: ”-STIG IN!”
”VARSÅGOD OCH STIG IN!”
Här finns en plats för dig! En uppgift du kan ta dig an!
Jag har faktiskt tänkt att precis just DU kunde passa bra att göra just det här! VÄLKOMMEN MED!
“Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!””
Jesaja 6:8 SFB98
m.
