Så har det gått några månader igen sen senast jag skrev.
Då hade vi fram April på vår kalendrar och såg fram emot en påsk.
Då visste vi inte att vi ännu i Oktober skulle surra på om smittspridning och isolering och…ansiktsmasker, tänk att vi är där nu!
Men jag orkar egentligen inte skriva om c-ordet mer. Ärligt talat är jag rejält trött på alltihop. Och jag tror inte att jag är den enda!
Vår värld har förändrats och vissa stunder frestas jag, som säkert många andra, att få lite panik över hur allt har blivit. Och när höstens förkylningar kommit och man undrat om man borde låta sig testas eller inte.
Jag som redan tidigare haft svårt att avgöra när det är rätt tidpunkt att ringa till hvc, jag har funderat ännu mer på vad som är ”tillräckligt” för att ringa.
Nåväl, jag skulle inte skriva om det.
Ju mer jag läser och hör och ser om detta virus och allt vad det ställer till med, både de råd och restriktioner som ges och de teorier som finns om dess tillkomst och gömda agendor, desto mer känner jag att det inte går att lita på mycket här i världen. Mycket av det vi tagit för givet och byggt vår trygghet på har svajat och gett vika. Och rädsla och oro sprider sig ännu värre än den bobba vi så febrilt försöker mota bort.
Jag har lyssnat rätt mycket på olika poddar den senaste tiden där diverse kristna gäster intervjuats. Och det har blivit tydligt hur Gud (förstås) redan visste att allt detta skulle komma. Tydligt på det sättet att Han t.ex. gett folk ideer till böcker och sånger, redan innan allt blev såhär knasigt, som talar PRECIS in i denna situation. Projekt som redan var gjorda eller på gång, innan någon av oss visste eller kunde ana hur allt skulle bli.
Men så klart visste Han. Och så klart VET Han vad som ännu väntar runt hörnet!
Det som är svårt, är att kunna vila i det. Att kunna hålla sig själv lugn i vetskapen att Gud vet trots att jag själv inte vet. Att lita på att Han i sitt allvetande tillstånd bryr sig tillräckligt om mig och de mina i vår oro och rädsla. För visst har också jag känt mig rädd stundvis. Och vissa stunder känns det som att jag inombords vill panikskrika eller gråta i uppgivenhet över hur kaos allt känns. Men livet ska levas, vardagen ska rulla och ingen i min familj eller omgivning mår bättre av att jag får panik. Och det som hjälpt mig, har varit Bibelord eller lovsånger eller att be. Jag har bett med ord och jag har bett i tungor. Jag har läst något kapitel eller så har jag gjort lettering av någon specifik vers. Jag har lyssnat på någon annan som sjunger sanningar om Gud eller så har jag själv sjungit.
Det har inte blivit mycket, för jag har inte hunnit mycket.
Vi har ju en bebis nuförtiden, så man får räkna med att inte kunna ta sig an några längre projekt eller tidskrävande sysslor. Däremot har jag massor av tid att tänka och fundera.
Den här tiden har gett mig mer perspektiv och insikter. Inte alltid sköna sådana, men gott ändå.
Till exempel spenderade jag största delen av detta år gravid och frustrerad över allt jag inte orkade eller kunde göra. (Om jag har lärt mig något är det att jag inte är särskilt bra på att vara just gravid.) Det tvingade mig att luta mig tillbaka och acceptera att jag inte har kontroll över varken det som sker utanför eller innanför min kropp alla gånger. Ofta är det väl just det vi strävar efter på något plan, kontroll. Och om vi inte själva har kontroll önskar vi gärna att se att någon annan har det. I sådana här situationer kan vi få reda på var vi har våra källor. Alltså varifrån vi hämtar vår kraft, våra idéer, vår tröst, vårt hopp, vår glädje…
När vi blir osäkra på oss själva och vi känner oss lite otrygga eller svaga, då börjar vi söka efter dessa saker. Och då gäller det att hålla ögonen öppna varifrån vi låter oss själva bli mättade.
”…jag lyfter mina ögon upp till bergen, varifrån skall min hjälp komma?” (Ps.121:1)
Ibland när min lilla baby har sovit lite längre än vanligt och hon vaknar extra hungrig, börjar hon söka och söka efter något att äta. Oftast hittar hon sin egen hand och börjar tugga på den i sin hunger. Men detta leder ju till ännu mer frustration. Ibland får jag själv lov att ta i hennes hand och föra undan den för att jag ska kunna mata henne.
På samma sätt söker vi, i vår hunger och törst, efter något som kan fylla oss. Vad det än är vi hungrar eller törstar efter; hopp, tröst, glädje…
Ibland får vi tag på något som lindrar för stunden, och ofta hittar vi ”vår egen hand” som kanske tröstar och ”lurar” oss att vi fått något som kan mätta. Men suget i magen, hålet inom oss, förblir där – ofyllt.
Så var har du dina tomma källor? Var har du sökt under denna konstiga tid men bara funnit tomhet?
När Jesus pratade med kvinnan vid Sykars brunn i Johannes 4, talade Han om det levande vattnet som blir som en källa inombords;
” 10 Jesus svarade henne: ”Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig: Ge mig lite att dricka, då skulle du ha bett honom, och han hade gett dig levande vatten[g].” 11 Hon sade: ”Herre, du har ingen kruka och brunnen är djup. Så varifrån får du det levande vattnet? 12 Är du större än vår far Jakob? Han gav oss brunnen och drack ur den själv, likaså hans söner och hans boskap.”
13 Jesus svarade henne: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. 14 Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” 15 Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag slipper bli törstig och gå hit och hämta vatten.”
Detta levande vatten, låter det inte härligt?
Det är tillgängligt genom Ordet; Jesus Kristus själv och den Helige Ande som vi får ha inom oss. Det pratade Jesus om senare i Johannes evangelium, i kapitel 7:
37 På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ”Om någon är törstig, kom till mig och drick![g] 38 Den som tror på mig, som Skriften säger[h], ur hans innersta ska strömmar av levande vatten[i] flyta fram.” 39 Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.
Den högtid som det pratas om i denna vers, är lövhyddohögtiden, Sukkot. När judarna bygger lövhyddor och bor i dem under en veckas tid för att minnas hur Guds folk bodde när de vandrade i öknen.
Den sista dagen av Sukkot i år, 2020, är just idag, 9 oktober. Alltså borde Jesus ha sagt dessa ord, precis på denna högtidsdag, den sista dagen av Sukkot! (Men jag kan ju ha missförstått också…)
Det visste jag inte när jag började skriva detta inlägg, men så leder den Helige Ande.
Innan jag började skriva detta inlägg fick jag för mig att googla lite om de judiska högtiderna (det var någon kort tanke jag fick om Jesu återkomst som gjorde att jag googlade detta) och nu när jag skriver och ”får” till mig verser och tankar att skriva om just den Helige Ande och allt detta, finner jag detta förunderliga ”sammanträffande”. 😀
Jag är verkligen ingen expert på judiska högtider, men efter att ha läst lite mer om just Sukkot, blir denna vers och dessa Jesu ord ännu mer förunderliga!
På de sidor på webben där jag läst (flera informativa sidor om judiska högtider, t.ex. här) talas det om en ritual med just vatten (och vin, som alltid fanns med annars), där vatten hämtades ur en källa och sedan hälldes över altaret i templet. Sedan firades en stor glädjefest! Så när Jesus ropar ut om levande vatten, och en källa inom oss varifrån detta levande vatten ska strömma, var det sannerligen i en fullt relevant kontext!
Tänk ändå! Jag slutar aldrig förundras över hur relevant Guds ord är och hur den Helige Ande kan leda! All ära till vår Gud!
Så i denna märkliga tid av isolering, munskydd och rädslor och oro, kanske man rent av kan kalla det för en ökentid, får vi komma till Jesus för att få detta vatten. Och inte bara en slurk eller två, utan som en källa inom oss därifrån vi kan hämta mer vatten, mer glädje, mer hopp och tröst!
Tänk att få ha en glädjefest mitt i allt detta, att trots allt få glädjas över Guds närvaro i oss och bland oss.
Jag blev i alla fall gladare av att skriva detta. Gud är med oss!
Var välsignade! Och sök Herren!
Tack Maria! Nu är rätt tid att fråga” Herre, vad vill du med vår värld? Vad vill du med vårt land? Vad vill du i mitt liv? ” Just nu känner jag en stor tacksamhet över vår vackra natur, många har under denna tid fått nytt intresse av naturen,en gåva vi fått som gör att vi klarat av evenemangsbristerna. Men jag önska verkligen att kyrkorna kan få ha sina gudstjänster vi ska ta ansvar och hålla avstånd.
Ja, du skriver sant, Britta! Tack för din kommentar! 🙂