Vem får äran? Vågar vi självrannsakan?

Efter mina inlägg om fastan har jag funderat mycket på hur jag ska fortsätta här på bloggen.
Mitt lilla, frustrerade inlägg orsakade mycket större svallvågor än jag trott att det skulle. Och många tycks nu tro att jag är en dömande, trångsynt och hård kristen. Att jag på något sätt tyckte det var roligt att kritisera och trycka ner någon som redan ligger. Tanken på att folk tror det, gör mig ledsen. Men ändå kan jag inte säga att jag ångrar vad jag skrev.

Mitt inlägg var aldrig tänkt som ett personligt påhopp. Ändå fick jag efteråt gång på gång läsa att det var just det jag hade levererat. – Jag kan inte styra hur folk tolkar det jag skriver, sist och slutligen.

Jag ångrar inte det jag skrev om fastan, eftersom jag inte tycker vi har rätt att omdefiniera begreppet fasta. Dock ser jag faktiskt inget problem med att man under själva fastetiden i kyrkoåret lägger till en god sak eller prövar på en ny uppbyggande rutin. Men enligt definition, kan man inte kalla det fasta om man bara lägger till. Inte ens om man ser det som att man styr bort tid och pengar från något annat, sämre. Det är nu vad jag tycker.

Min ilska och frustration över mindfulness och yoga och andra inslag som kommer från österländska religioner, betyder inte att jag hyser ilska och frustration direkt mot de kvinnor och män som sysslar med dessa saker, eftersom jag förstår vad som kan ha lett dem i den riktningen.
Världens svar på utbrändhet, trötthet, depression osv. är just dessa saker. Och ja, de fungerar, så länge du håller på med dem.

Och kanhända har kyrkan ignorerat eller missat dessa problem. Guds lösningar har lyst med sin frånvaro. Om inte de eventuella förbönsstunderna och diskussionerna med diakonen hjälpte tillräckligt, finns det väl ingen annan väg än vetenskapens och världens sätt? Och via terapeuter, som menar väl, leds många in i just mindfulness och yoga eller annat liknande.

Resultatet av dessa lyckade behandlingar med mindfulness och yoga, blir att dessa österländska tankesätt får nya ”promotare” varstans det gått väl.
Vi får höra folk säga saker såsom:
”yogan har hjälpt mig så oerhört…”
”genom mindfulness hittade jag tillbaka till migsjälv…”
”jag klarar mig inte utan yogan nu, den har totalt fixat de problem jag hade med kroppen och jag har fått större kroppsmedvetenhet och självförtroende, när min kropp klarar av de olika övningarna.”

Så klart blir folk ledsna när jag kommer och försöker dra undan yogamattan under deras fötter.
De har hittat något som fungerar, och jag kommer och säger att det inte är okej. Plötsligt är det inte så stadigt att stå på ett ben och fokusera. När nån kommer och ifrågasätter. Och jag tycks lägga två goda ting emot varann, och vill att folk ska välja det ena och avsäga sig det andra.

Men ingen vill väl bo i ett fuskbygge?!
Även om sprickan i väggen är spacklad och målad, så har inte problemet i konstruktionen åtgärdats. Och tills grundorsaken är utredd och åtgärdad kommer bara fler problem att komma insmygande, och till sist kan det handla om liv och död för den som bor i huset.

Om till och med kristna, som säger sig känna Jesus och följa Honom, börjar ge yoga och mindfulness äran och tacken för att de mår bra, för att deras kroppar fungerar, för att de fått livsgnistan och glädjen åter…vad finns då kvar av vad Gud gjort för dessa människor? Vad har då Gud gjort för dig? Om yogan gjort mer för dig än Jesus, om mantrat eller mindfulnessövningen är viktigare än bönen och tacksången till Gud, vem är det då du tillber?

Det ÄR jobbigt. Taskigt av mig, till och med, att säga dessa saker. Det känns lite som att rycka och dra i folks snuttefiltar. Det de byggt sin trygghet på.
Folk som tog illa upp av mitt inlägg frågar sig, när är deras tro tillräckligt bra? När är de kristna nog? De fylls av uppgivenhet och sorg, över att det som de trodde var fint och bra, plötsligt synas i sömmarna.
Jag känner inte glädje i detta! Jag känner sorg. För att ingen tycks se att dessa österländska och världsliga influenser sakta tar Jesu plats på tronen i troende människors liv.

”Rannsaka mig, Gud,
och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
Se om jag är på en olycksväg,
och led mig på den eviga vägen.” (Ps.139:23-24)

Om vi låter Gud rannsaka våra hjärtan, kan det hända att Han säger till oss att vi är på fel spår. Det är ju aldrig roligt att höra. Men är det värt att vi håller fast vid det vi trodde var okej, om Gud visar på motsatsen? Är det värt det att fortsätta på fel väg? Vad vinner vi om vi går längre bort från Gud och Hans vilja med våra liv? Är det värt det?

Vem/vad ger du äran för ditt välmående?
Vems lov sjunger du? Vem promotar du?
Pratar du mer om yogans positiva effekter, än om Jesu kärlek och nåd mot dig?
Har något fått ta Guds plats i ditt liv och i ditt hjärta?

Vågar du ärligt ställa dessa frågor? Det handlar inte bara om yoga och mindfulness. Många andra saker kan ta Guds plats i våra liv.
Det kan göra ont, men det kan vara ett nödvändigt ont och en början på sann läkedom och frihet.

Jag tror inte att Gud är en Gud som lägger sten på börda heller.
Jag tror att vi fått löften om hjälp att bära. Och också att vi som kristna kallas att hjälpa bära. Att den som inte är utmattad och deprimerad, kallas att gå med den trötte och ledsna ett tag längs livsvägen, för att bördan inte ska krossa den svage.

”Kom till mig, alla ni som arbetar (arbetar Annan översättning: ”sliter” eller ”är trötta”.) och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.” (Matt.11:28-30)

”Ett brutet strå
ska han inte krossa,
en rykande veke
ska han inte släcka,
fram till det att han har fört
rätten till seger.
 Och till hans namn
ska folken sätta sitt hopp.” (Matt.12:20-21 & Jes. 42)

Till HANS namn ska vi sätta vårt hopp. Inte något annat.
Ordet yoga sägs också komma från ordet ”yoke” (engelskans ok), att gå i ok med.
Vems ok tar du på dig? Vad hjälper dig att orka bära? Vågar du fråga dig själv den frågan? Vågar du fråga Gud den frågan?
Låt inte mig vara den som svarar på den frågan åt dig! Utan sök själv Gud! Be att Han själv uppenbarar sanningen och avslöjar falska avgudar som smugit sig in på ditt hjärtas tron.

Nu ska jag sova. Jag vill gärna utveckla tankarna om Jesu ok och Guds lösningar på de sprickor vi har i våra livsbyggen. Men det får jag spara till någon annan gång.

Shalom!

 

 

 

M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *