tvivel, tack och tabu.

varför är det så lätt att tvivla?

det spelar ingen roll hur mycket solskenshistorier man hör, hur många fantastiska erfarenheter man själv har av Guds godhet, kärlek och omsorg eller hur länge man varit troende. Man kan alltid falla in i stunder av tvivel. Åtminstone vill jag tro det. Fast förstås, om man blivit uppväckt från det döda eller helad från en obotlig sjukdom eller hört Guds röst sådär påtagligt, på riktigt, då kanske det är svårare att tvivla.

Men man kanske ändå kan drabbas av en plötslig undran om man bara inbillat sig allt, eller om det var en tillfällighet att allt gick som det gick? Kanske hör det till livet som människa att tvivla ibland.

Det är lite som med positiva kommentarer och negativa kommentarer. Det positiva tycks alltid suddas ut snabbare än det negativa. Om någon sårat oss, är det svårt att fokusera på allt det positiva som de gjort eller sagt.

Alltid när jag tvivlar, tänker jag ändå lite såhär; att om Jesus och Gud och Anden är en lögn, då är ju jättemånga människor bara lögnare. Om alla de som säger sig höra hans röst, inte egentligen gör det. Om alla som säger att de blivit helade, egentligen aldrig varit sjuka eller så allvarligt sjuka som de trott (redan här börjar jag då se att det ju inte kan bara vara lögn, för obotlig sjukdom som sedan inte längre finns i en person brukar ju också få otroende läkare att säga ordet mirakel ibland.)

Under sommaren och hösten har jag diskuterat mycket tro med en muslim. Det är en egen historia hur det kommer sig, men tänkte berätta lite om vad jag kom att tänka på under dessa diskussioner.
Han har ständigt försökt överbevisa mig och få mig att acceptera att Jesus inte var Guds son, att bibeln innehåller för mycket motsägelser och felaktiga fakta och att därför alla som tror sig ha mött Jesus, ljuger.

En person i bibeln som han tycker är speciellt föraktningsvärd är Paulus. Han kan inte acceptera att Paulus skulle ha mött Jesus på vägen till Damaskus. Det måste, enligt honom, finnas något underliggande själviskt motiv till att han började följa Jesus istället för att förfölja de som trodde på Jesus. Enligt honom förvanskade Paulus Jesu undervisning.

Men för mig finns det absolut ingen logik i detta. Snarare tvärtom! Om någon som har inflytande och maktställning som Paulus tycks ha haft, han var ju en av det ”populära” och accepterade gänget judar, om någon som honom kan göra en helomvändning och påstår att det var Jesus som mötte honom och fick honom att bli kristi efterföljare, DÅ är det enligt mig ännu mera trovärdigt. Jag har inte lyckats övertyga min vän om detta dock. För om Paulus inte ljög, måste min vän plösligt acceptera en massa i bibeln som han nu kan bortförklara som lurendrejeri.

En annan sak som jag tänker som argument för att det är sanning, att Jesus är värd att följa, är en tanke som kommit till mig pga de kristna flyktingar som kommit hit till europa och vårt land. Ja, jag vet att många är muslimer, men de kristna som kommer har förväntat sig stöd och förståelse. De har riskerat sitt liv i sina hemland, ända sedan de valde att följa Jesus. Varför skulle man göra det om man visste eller ens misstänkte att det var lögn? Varför kommer människor till tro i länder där kristen tro är förbjudet? Och varför avsäger de inte sin tro när de då provoceras, torteras och plågas till döds? De MÅSTE ju ha tillräckligt med trovärdigt bevis på att det är just Jesus som är vägen, sanningen och livet! Varför skulle de annars hålla fast vid sin tro?

När jag ser deras offervilja, deras fullkomliga hängivenhet till Jesus som gör att de fortfarande tror när de tvingats lämna allt, då stärks också min tro. Visst, det betyder ju egentligen att jag faktiskt har stunder då jag faller på andras tro och min egen är så svag att jag inte vågar stå enbart på den. Men det är ju också därför vi har varandra. Det är därför vi ska gå till någon församling där vi får känna oss som hemma, så att vi kan luta oss mot varandra, som tätt stående träd där stormen dragit fram. Det är viktigt att dela tro OCH tvivel.

Vi är, åtminstone i lutherska kyrkan, väldigt dåliga på att faktiskt bära fram vittnesbörd för vad Gud har gjort, vilka böner som blivit besvarade. Om vi ens vågar eller får möjlighet att yttra våra böneämnen i kyrkorummet. I gudstjänsten finns inte tillräckligt med utrymme för en Gud som svarar på böner. Vi ber den kyrkliga förbön som hör till, kanske något enstaka ämne som kommit till prästens kännedom ryms med. Men hur är det med de som sitter i bänkarna? Tanten med ett barnbarn som fastnat i drogträsket, kvinnan med panikångest som inte kom denna söndag heller, mannen som kämpar med sin tro på arbetsplatsen, barnet som tror men blir mobbat för det i skolan…

Hur ska vi kunna tro att Gud svarar på bön, när ingen säger dels vad de ber för eller dels vad de fått för bönesvar?
När blev bönen något som vi bara gör om vi är värdiga, om vi har tillräckligt stora problem eller om det finns tid i formuläret?

”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.” (Fil.4:6)

TACKA då Gud. Låt honom få veta ALLA era önskningar. Det gäller alltså både den nära och käras dödssjukdom och att det inte ska regna på lördagens fest. Det finns liksom ingen gradering över vilka böneämnen som är värdiga att yttras. Men sen förstår jag ju också att vi inte kan ta ALLA små böneämnen sådär i varje gudstjänst inför hela församlingen gällande allas behov, stora och små. Därför är kanske gudstjänsten inte rätt plats för detta, men det skulle inte skada att få höra fantastiska bönesvar upplästa på söndagarna! Tänk om mannen som haft stroke, som det bads för för någon vecka sen, tillfrisknade mycket snabbare än läkarna räknat med och redan sluppit hem. Om de som satt i kyrkobänken inte vet vem denne man var eller vad som hände, kan han ju lika gärna ha dött om ingen berättar. Ursäkta nu, mitt väldigt dramatiska exempel, men jag försöker få fram min poäng.
Förbönen sker nog, också personlig förbön inom lutherska kyrkan, men vi behöver mer uppmuntran! Vi behöver få höra att Gud svarat! Att bönen funkade, trots att det var ”bara” vi som bad. Det var inte Ulla-Christina Sjöman eller Todd White eller Simon Ådahl.

Jag är inte emot liturgi. Så länge den rymmer rätt saker. Så länge det inte blir slentrian och rabblade ramsor. Hur många gånger säger/sjunger vi ”Ära vare Gud i höjden!” med rätt känsla? Vet vi ens vad det betyder? Vi sjunger om Guds härlighet, att han ska höra vår bön, om hans försonande offer och att han ska förbarma sig. Men han har ju redan förbarmat sig, egentligen. Det är vi som behöver ödmjuka oss. Han har redan gjort sin del. Nu behöver vi bli utrustade och uppmuntrade att gå fram i tro.

Äsch, jag känner att jag blir irriterad av att skriva om detta. Det är dendär frustrationen som kryper fram i mig igen. Den frustrerade lutheranen.

I våras hade jag en period av förnyelse i min tro. Jag blev liksom uppväckt från en andlig vinterdvala där jag inte orkat leva ut min tro. Plötsligt var det som att hela världen var ny! Jag insåg att jag får gå med Gud! Att Han vill tala till mig och hjälpa mig! Att den Helige Ande ville ha och kunde få mer inflytande i mitt liv.
Plötsligt kände jag några märkliga varningsklockor vibrera i mina tankar…”tänk om folk tror att jag gått och blivit pingstvän!”
Vadå, tänk om? So what! tänkte jag då. Så klart är jag en vän av pingsten, det borde vi alla vara! Det största som hände för mig, under denna tidsperiod var att jag började be i tungor. (AAAH! vad säger jag nu!?skryter jag om mina andliga gåvor? NEJ, jag skulle helst inte ha sagt det alls, men läs vidare…)

Tungotal har blivit så jobbigt att prata om, det kan kännas nästan som att man svär i kyrkan om man nämner det ordet i vissa sammanhang. Men det nämns ju många gånger i Paulus brev och i Apostlagärningarna. Paulus stack inte under stol med att han bad i tungor. ”Men lutheraner ber inte i tungor. Det gör pingstvänner och andra frikyrkomedlemmar. Hemska saker om vi skulle börja med det i statskyrkan! Då vänder väl sig Luther i sin grav.” (eller gör han??)
Jag tror faktiskt inte att han skulle göra det. Och även om han skulle, vad spelar det för roll?! följer vi Luther eller Jesus? Paulus pratar om det ja, och säger att han önskar att alla skulle be i tungor. Så att, SÅ illa kan det inte vara, va?

Det är känsligt. Det var också känsligt för mig. För en del har missbrukat tungotalet och fått andra att känna sig mindre värda eftersom de inte talat i tungor. Det finns ju till och med de som säger att man inte HAR den Heliga Anden om man inte talar i tungor. Men det stämmer inte.

Lutherska kyrkan har kanske fått plocka upp dessa sårade själar, och gett dem vila från ämnet. Men i längden är det inte rätt att undvika en så fin del av det andliga livet. Det är som att ta bort allt bröd från någons diet bara för att de satte en bit i halsen.

Ända sedan dendär alpha-weekenden när jag var tonåring och fick en första grundliga undervisning om den Helige Ande, har jag känt av den Helige Ande ibland. Jag visste att man kunde börja skaka/darra om den Helige Ande kom över en. Och detta upplevde jag ibland. Som att jag frös, fast jag var varm, om jag talade om något viktigt eller något som handlade om Gud. Så jag visste att den Helige Ande fanns där med mig. När detta hände tog jag det som en bekräftelse på att jag talade om något som var viktigt också för Gud, eller att Gud höll på att göra något i mig genom sin Ande.

Men sen jag började be i tungor… (känns fortfarande som synden att skriva om detta)… har jag börjat se på darrningarna mer som att den Helige Ande var bredvid mig och inte i mig. Som en närvaro, en person som viskar i mitt öra eller petar mig i axeln när det är något viktigt. Tungotalet öppnade upp en ny samvaro med Gud. plötsligt fanns han där, mitt i min känslovärld och i mina tankar.

ja. usch. nu är det bekänt. jag har fått det. tungotalet. som en sjukdom. haha.

jag kan faktiskt fortfarande tycka att det är jättekonstigt att be i tungor. Men jag gör det ändå. För det är så skönt att be, också när jag inte vet vad jag behöver. När känslor av övergivenhet eller uppgivenhet kommer över mig, kan jag liksom stämma in i en bön som tar tag i det som behövs.
Anden hjälpte mig att återfå balansen i mitt känsloliv. Men visst svajar det ännu ibland! (man är väl kvinna fortfarande). Skillnaden är att jag nu har ett verktyg att ta till. Jag förstår mig inte alltid på migsjälv och mina egna reaktioner. Men när jag kan ta till Andens bön, behöver jag inte veta. Anden kan liksom en kirurg, gå direkt till oroshärden och dissekera den. Ibland upplyser han mig om något som jag behöver göra, för att komma vidare. Men det jag märkt, är att det har en funktion, oavsett om jag förstår vad jag ber eller inte.

Jag är fortfarande försiktig att be i tungor inför andra människor, för det är en annan sak (som ju Paulus faktiskt tar upp väldigt tydligt i korinterbrevet.) Men detdär med att be i tungor för att uppbyggas i sin tro, det har en fantastisk effekt! När jag insåg vilken fantastisk gåva detta är, ville jag verkligen ha den! Och sen kom den. När jag var ute och sprang. Igen, inget dramatiskt. Ingen som tryckte sin hand i min panna och knuffade mig omkull, inga lågor av eld över mitt huvud (fast iofs kollade jag inte). 😛

Ja, jag var rädd för att klassas som ”karismatiker” och ”pingstvän”. Men vi borde alla vara vänner av pingsten. (obs, jag har INGET emot pingstvänner!)
Sen vet jag att inte alla ber i tungor, men det är egentligen inte något som ska vara en stötesten. Det är mellan varje kristen och Gud att avgöra när den gåvan ska ta sin plats. Den Helige Ande är ju samma ande som Jesus hade. Samma Jesus som är kärleken. Samma kärlek som det talas om i 1 joh 4:18, kärlek som fördriver rädsla;

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.”

Om någon som kallar sig kristen får dig att känna rädsla, är det inte rätt motiv. Det ska alltid börja med kärlek. Helige Ande kommer med kärlek, inte rädsla.
MEN det står också att han övertygar oss om vår synd.(joh 16:8) Så man kan känna en viss syndanöd när Anden först kommer. Men det som händer är att man får vända sig till Gud och få frihet, allt sker i kärlek. Allt börjar och slutar med kärlek när det handlar om Gud; Fadern, Sonen och Anden.

Bara för att någon vårdslöst missbrukat en gåva, betyder inte att gåvan i sig är dålig. Det handlar om förvaltning. Och var och en har ett ansvar att förvalta rätt, lära sig att hantera det man fått. Precis som med alla ord, måste vi använda dem varsamt.

nå, nu har jag öppnat burken. innehållet börjar sippra ut.

Hoppas jag inte skrämt bort någon.

Jag vet att det liksom finns en ganska stor grupp av lutheraner som faktiskt ber, både i tungor och på eget språk, som träffas och delar livet i diverse bönegrupper (som ofta ordnas helt frivilligt utanför församlingens regi), som längtar efter mer församlingsgemenskap och vardagsdelande (men som inte finner utrymme för det i gudstjänstlivet). Den Helige Ande bor nog också i lutherska ”kroppstempel”. Och än mera går han bredvid och viskar till många. Församlingsmedlemmar kryper ut ur samfundsramarna och börjar leva och växa i sin tro där de får utrymme. Vi börjar ordna förbönskvällar, lovsångsmöten, bönesamlingar. det räcker inte med gudstjänst en timme per vecka. många går inte ens till gudstjänst längre, trots att de har en levande tro och längtan efter undervisning. sorgligt men sant.

Efter att ha själv fått uppleva den Helige Andes bön i mig, längtar jag att få se flera göra samma sak. Därför skriver jag om det. För att liksom ta bort lite av tabu-känslan. Jag bekänner färg. Röd är en fin färg (Andens färg enligt liturgin… 😉 )

rocka loss!

m

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *