stolthet och fördom

Den senaste tiden har jag läst en hel del kommentarer i diverse diskussioner på facebook. Det har handlat om någon kristen som publicerat en status som upprört och skapat debatt. (ja, alltså det är ju inte något nytt fenomen, men jag har tänkt en hel del på detta)

Det har varit debatter om flera olika heta ämnen. Ofta hänvisas till Bibeln, men för de som inte har Bibeln som viktig skrift spelar det föga roll. Ofta kommer det också någon kommentar som lyder ungefär såhär:
”-det är just på grund av såna här attityder som jag inte vill kalla mig kristen!”

Det känns sorgligt för mig, som troende kristen, att läsa dessa kommentarer. Och det känns också sårande och ledsamt att en del kristna i dessa diskussioner, lägger mer ved på brasorna där folks tilltro till kristenheten redan håller på att brännas till grunden.
Men det är oerhört svårt att ha en saklig diskussion på sociala medier.
Där så många olika människor med olika utgångslägen andligt och känslomässigt möts och blandas friskt.

Jag håller väl själv på att ”bli” en sån kristen som lätt uttrycker mig på ett sånt sätt som kan tolkas som ”dömande” och ”intolerant” men jag skulle liksom vilja förklara detta lite.
När diskussionen om pride-festivalerna till exempel varit på tapeten, har folk förfärats över att en del kristna uppmanat till bön för de ställen där paraderna hålls. Som om bön vore någon slags förbannelse.
Och fastän det kanske inte nämnts något om dom eller helvete, så kommer genast kommentarena att den kristna är dömande och stenålders eller något liknande.

Och när det handlat om något som såna som jag vill kalla new age-andlighet, får man höra att man är trångsynt och borde slappna av lite mer. Att alla vägar leder till Gud eller att vi borde låta var och en ha sin egen tro. Ofta dyker ordet ”respekt” upp någonstans. Folk vill helst vara ifred och tro vad de vill, förstås.
Må så vara, att vi inte ska tvinga vår tro på någon annan. Men det är lite av detta jag skulle vilja skriva om.

För om vi liksom tänker som så, att kristendomen är sann.
Då måste vi liksom gå till Bibelns texter och lära oss vad denna sanna tro i så fall innebär.
Och då behöver vi inte läsa långt för att lära oss att Gud, i kristendomen, är den ende sanne Guden.
Man kan också läsa rätt så snabbt om avgudar, avgudadyrkan och människors fallenhet för synd.
Om vi fortfarande tänker som så att tron på Bibelns Gud är sann. Hypotetiskt alltså. 🙂
Då måste vi också tro att Han är den samme idag som Han var då. Vilket betyder att Han fortfarande inte gillar avgudadyrkan eller synd. Att Han fortfarande blir väldigt arg när folket vänder sig till annat och tillber andra saker och gudar.
Det är ju där skon klämmer.

För någon som INTE har Bibeln som grund för det den tror, är det ju självklart att det skaver när någon kommer och påstår att det inte finns någon annan väg.
Då tas det ju helt klart som dömande och trångsynt. Men om det inte handlar om vad jag, som individ tycker och tänker, hoppas och önskar att ska vara sant. Om sanningen liksom står över vad JAG tycker och KÄNNER och VILL att ska vara sant. Då är det svårt att acceptera någon annans sanning.

Om jag tror på det som står i Bibeln, så är det frågan om liv och död, om vi känner kristendomens Gud.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag skulle VILJA att det också var okej att tro något annat.
OM Gud finns. (vilket jag ju tror.)
Då finns det ingen annan väg.

Hela tanken med New Age andlighet är ju att man får hitta sin egen väg till Gud.
Det fokuseras mycket på godhet och välvilja och människans rätt att söka och finna sin egen väg till lycka och samförstånd med universum. Därför är det också okej inom New Age att tro lite allt möjligt. Man får liksom tro på Jesus och Buddha och gå i kyrkan samtidigt som man tillber änglar eller sysslar med hinduistiska ritualer till vardags.
De som är riktigt djupt i new age, kan till och med tro att de har Jesus som personlig vägledare. Men kan det ens vara samme Jesus som det står om i Bibeln? (Nej.)

Thomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”  Jesus sade till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. ” (Joh.14:5-6)

Då sade Jesus än en gång: ”Amen, amen säger jag er: Jag är dörren till fåren.  Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete.  Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.” (Joh.10:7-10)

Nåväl, det finns bra och dåliga sätt att förmedla detta. Men svårt är det så gott som alltid. Att på något sätt säga, utan att låta dömande och trångsynt, att min tro är den enda rätta; min Gud är den ende sanne guden.
För då säger du ju automatiskt att alla andra gudar inte är sanna, att alla andras tro (om den inte överrensstämmer med din egen) är fel.

så, ja, det är SVÅRT!
Men jag önskar att andra också skulle kunna acceptera att det är så vi tror och tänker som kristna. Att vi på något sätt skulle kunna få ha vår tro, utan att bli kallade för idioter och onda och trångsynta och löjliga.
Muslimer tror förresten också på bara en gud. Men skillnaden på ett muslimskt och ett kristet samhälle i denna fråga är (om jag tolkat situationen rätt) att konsekvenserna för tro på någon annan gud är mycket allvarligare i ett muslimskt land än i ett kristet. Vi sysslar ju faktiskt inte med stening längre i de flesta kristna länder, (och berättelsen om att ”kasta första stenen” talar sitt tydliga språk för hur vi ska förhålla oss till det efter att Jesus gick här på jorden.)
Trots detta dyker också kommentarer om detta upp i debatterna titt som tätt. Som om man automatiskt vill stena syndare, bara för att man tror att det finns något som kallas synd.
Fördomar är så svåra att få utplånade.
Generalisering är en av de värsta sakerna jag vet. Fördomar som gör att någon drar alla över en kam.

Förstås är jag inte fri från fördomar heller! Det måste jag väl klargöra här.

Men ja, kristen tro blir mindre och mindre attraktivt i världens ögon. I en värld där gråzonerna tar över och ingen vill se det svarta svart och det vita vitt. Men om man hittat tron och relationen till Jesus, och lärt känna kraften i Hans namn, vägen till Fadern, då får det väl kosta vad det kosta vill.
Det är Bibeln också tydlig med, tyvärr.
Att det kostar.
Men du får också mycket. (Mer än bara en ”biljett till himmelen”).
Det finns löften om att Han, Jesus själv, ska gå med oss genom allt.

Och om jag tror att Bibelns Gud är likadan än idag, betyder det också att Han kan göra lika stora under som Han gjorde då.

Alltså, samme Gud som delade döda havet när det inte fanns en väg för Hans folk att gå fram. (2 Mos)
Samme Gud som lät manna regna i öknen varje dag när Hans folk saknade mat. (2 Mos)
Samme Gud som skyddade de tre männen i den brinnande ugnen, för att de vägrade tillbe någon annan gud. (Dan 3)
Samme Gud som stängde till munnen på lejonen så att Daniel överlevde en natt i lejongropen. (Dan 6)
Samme Gud som lät Elia matas av korpar och som försåg änkan i Sarefat med mjöl och olja när det var hungersnöd. (1 Kung. 17)
Samme Gud som talade en människa till rätta genom en åsna (!!) (4 Mos. 22:21-33)

osv. osv.

Ja, alltså ska vi ta emot denne Gud, måste vi också ta emot den Gud som förstörde Sodom och Gomorra och som lät hela jorden och mänskligheten, utom Noak och hans familj, drukna i floden, allt pga syndens allvar.
Vi kan liksom inte bara ta det gulliga och puttinuttiga, eller det snälla och kärleksfulla.
MEN om vi söker oss närmre Honom möter vi kärleken. Och det är en kärlek som renar och förvandlar det mest skitiga av liv, om vi låter det ske.

Men som kristna, behöver vi lära oss ödmjukhet. Speciellt i dessa debatter och liknande. Ja, vår tro må vara svart och vit och rätt och fel, men vi är också kallade att hålla fred med andra, så långt det beror på oss.

 ”Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: ”Min är hämnden, jag skall utkräva den”,(5 Mos 32:35). säger Herren. Men ”om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud”.(Ords 25:21f.) Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda. (Rom.12:17-21)

Vi måste själva avgöra om vi är villiga att ta den debatt som kommer, oundvikligen, om vi offentligt tar ställning för eller mot det ena eller det andra i sociala medier. Men om vi tar den, har vi mycket att lära när det handlar om ödmjukhet, tillrättavisning i kärlek, att hålla oss från ofruktbart prat, att förlåta och att inte bli självgoda eller stolta.
Ja, vi må ha funnit sanningen, men det gör oss inte bättre än någon annan. Och skadeglädje eller arrogans är inte andens frukter.

Vi kan inte förvänta oss att alla våra facebookvänner ska glatt svälja det som vi vill mata dem med. Vi har inte alla kommit till samma insikter. Och var och en måste förstå att vi alla lever efter det vi tror är bäst.
Vi har, som kristna rätt (och kanske också skyldighet) att stå upp för vår tro, precis som alla andra. Men vi ska inte förvänta oss att alla andra ska förstå vår välmening. Den välmening som säger att det någon har byggt hela sin livsåskådning och identitet på, är fel, ses oftast inte alls som välmening.

Sociala medier är inte bästa stället att diskutera tro. Det har jag nog fått lära mig den hårda vägen.
Däremot kan det vara en bra plattform att röra om och få folk att tänka till.

Men jag gillar inte, personligen, att dra mattan under någons fötter, och inte sedan kunna hjälpa dem att ställa sig upp på något som håller bättre. Jag gillar inte att ta ifrån någon något som de hittat sin trygghet i, och inte konkret kunna ge något bättre i dess ställe.

Jag vill liksom tro att det är viktigt att man rör sig varsamt när man ruckar på någons grundpelare. Det är inte alltid nödvändigt att riva hela bygget för att det ska kunna bli rätt. Hoppas jag.

Det är svårt att leda någon vidare i deras personliga tro, när man samtidigt talar till alla sina 500+ vänner (0ch ibland också deras vänner som ser kommentarerna). Nej, tacka vet jag samtal över en kopp kaffe! När man kan se någon i ögonen, försöka förstå deras livs kamp. Profilbilden på facebook ser alltid lika nöjd och glad ut, även om hjärtat brister och hela ens liv håller på att falla sönder.

ja, hoppas detta landar rätt nu också. Man vet ju aldrig.

Jesus lovade aldrig att vi skulle vara poppis eller att vägen skulle vara lätt. Tvärtom.
Det är nu vi får reda på vem som är villig att gå den.

m.

Denna låt kunde illustrera den känsla man väcker i människor när man för osansade debatter om tro på sociala medier.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *