Skavet, fastan, kärleken och mindfulness-fällan

Hur vet man när det är dags? Dags att stiga upp och gå. Dags att säga ifrån. Dags att göra slut.

Jag har en längre tid kämpat med flera saker, saker som gnagt och skavt och irriterat mig.
Jag har låtit det ligga och bara accepterat att dessa saker, de kommer att irritera mig, och det är bara så det är. Jag ville liksom gå runt det, inte behöva ta i det.

Men snart börjar nog kitteln koka över.
Nej, det har inget med mitt äktenskap att göra. Vi har det toppen!
Inte heller handlar det om mitt jobb.
Det handlar om ”min” kyrka.

Don’t get me wrong! Jag har mycket att tacka Lutherska kyrkan för.
Skulle det inte vara för min uppväxt i just de sammanhang jag funnits i, skulle jag inte vara den jag är idag. Och mycket fint och sant har jag lärt mig och upplevt av Gud inom lutherska ramar och väggar.

Men Lutherska kyrkan har börjat skava. Och jag har länge redan sörjt över den distans jag börjat känna till det jag så länge med glädje kallat just ”min” kyrka.
Hur vet man att det är dags att göra slut? Tja, än är jag medlem.

Många som läser detta kommer att försöka få mig att tänka lite mildare, övertala mig att inte lämna skeppet eller ge upp hoppet.
Ja, kanske det är just det jag funderar på att göra.
Varför ska jag stanna? Förlåt.

Och även om jag skulle stanna, vad spelar det för roll? Om jag inte längre passar in i kyrkans gäng, varför skulle någon då vilja ha mig kvar?
Ju mer det skaver, desto mer vill jag flytta på mig. Jag önskar bara att det inte skulle göra så ont.

Jag kan inte längre läsa genom Kyrkpressen utan att bli arg. Och säkert dömer många mig för det.
Idag igen. Vad är det för en kyrka jag hör till egentligen? Jag trodde att jag kände den, men den ter sig allt mer främmande.

Nu handlar det inte egentligen om sakfrågor, inte om man går till botten med de problem jag har med kyrkan.
Sakfrågorna är symptomen på mer djupliggande problem.
Jag skulle inte vilja smutskasta. Jag vill inte döma. Men en del saker jag läser gör mig så bedrövad och frustrerad.
Läser folk ens sin Bibel?!

Okej, jag ska tala klarspråk. Bara en detalj nu då, från denna nummer av KP jag läste idag.
Fastan.
Mycket kan man säga om dess vara eller icke vara. Varför den infaller just där den infaller, varför vi firar påsk då vi firar påsk etc. Men det tänker jag inte gå inpå.
Fasta i sig är inte obibliskt, eller synd eller onödigt. Dock verkar hela poängen med fasta ha totalt gått förlorad i den artikel jag läste idag.
Liisa Mendelin, som jag för övrigt tycker verkar helt trevlig, berättar om den s.k. massagefasta hon praktiserat och också kommer att praktisera i år. Hon har alltså valt att ”lägga till något positivt” (Gå på massage en gång i veckan) istället för att ta bort en dålig vana.
Hon motiverade det med att fastan så lätt blir prestationsinriktad. Att vi behöver ett avbrott från det ”prestationsinriktade kultur” vi lever i. Att hon istället för att sätta pengar på ”dåliga saker” som ”konsumtionsvaror och prylar”, väljer att sätta pengar på något gott för hennes kropp, som hon behöver.
Så klart medger hon att detta är ”ganska långt från en klassisk kristen fasta”, att det kan ”te sig som ett uttryck för individualism och ett jagande efter lyx” men det är bra för dig som individ, och det är ju bra för planeten.

ursäkta mig.

Jag säger inte att Liisa Mendelin inte får gå på massage en gång i veckan. Nej, varsågod bara! Men jag önskar att hon inte rättfärdigade det med att påstå att hon fastar när hon gör det.

Hon får också frågan om hur man kan välja sitt sätt att fasta. Hennes svar … (and I quote:)

”-Ta en kort stund när du aktivt lyssnar på din inre röst. Vad har du på gång i ditt liv, vad är det du kämpar med, vad är det du längtar efter?

Längtar din kropp efter mera bastu, skogspromenader eller innebandy? Formulera en tydlig önskan inför fastan, och berätta gärna åt någon om den.

Det behöver inte vara ”nu ska jag göra det här för att komma närmare Gud”, utan jag skulle rekommendera att under fastan testa om kroppens längtan i sig kunde vara Guds sätt att kommunicera med dig.”

 

…tillåt mig att gapa av förskräckelse lite…
(ja fet och kursiv stil valde jag att sätta på de ord som stack ut för mig)

Jag tror att hela poängen med kristen fasta tappats bort i denna artikel.
När blev fastan om vad DU behöver? När började det handla om DITT eget välmående och DIN längtan?
Visst kan vi som kristna fasta för något visst ändamål, men detta då för att visa vår hängivenhet inför Gud, att vi längtar efter en förändring. Kanske vi skulle ta och fasta för folks förståelse av fastan…Så att Gud skulle öppna sina barns ögon för hur lite deras längtan och vilja egentligen väger i Guds stora plan. Fasta SKA ha att göra med att söka Gud. Fastan är inte tänkt att vara en tid då vi slappnar av och lutar oss tillbaka och känner efter hur älskade vi är. Nej, fasta har nog mycket mera allvarlig funktion än så.

Den som tidigare läst min blogg vet att jag tycker det är jätteviktigt att vi får uppleva Guds kärlek och nåd, personligen. Men fasta, skulle jag säga, handlar mer om att söka Guds vilja, inte nödvändigtvis en upplevelse av Hans underbara kärlek till oss. Vi fastar för att få svar på frågor, på bön. För att visa hur mycket vi är villiga att offra för att Gud ska förändra något vi inte själva har makt över. Fastan är ett tecken på engagemang, tillgivenhet och ödmjukhet inför Gud. Den ska visa på att jag väljer att avstå detta för att jag litar på och är beroende av Guds omsorg. Svåra saker.

Det ska väl handla om att välja att avstå från något som vi kanske tar för givet, något vi vill ha och till och med något vi behöver! För att vi vill att Gud ska svara på något annat behov eller något större än oss.

Det allra vanligaste som avses när man säger att man fastar, är ju att man avstår från mat. Mat är inte något som vi äter bara för att det är trevligt eller gott. Äta bör man annars dör man. Mat är något vi alla behöver. Ändå är det det vanligaste sättet att fasta på, att lämna bort mat för en tid. Under kontrollerade omständigheteter. Inte hungerstrejka heller, men avsiktligt välja att ödmjukt lämna bort, för att något annat ska få Guds uppmärksamhet.

Visst fastar också andra än vi kristna! Och då kanske motiven och tillvägagångssätten är annorlunda.
Men fasta i Bibeln, utlyses för det mesta när folk söker Guds vilja eller ber ihärdigt för något. (okej, jag har inte kollat igenom alla ställen, men ge gärna exempel på annan fasta i Bibeln om du vet bättre!)
När Guds folk har nöd för något, och bryr sig så mycket att de väljer att be framom att äta och dricka och vara glada. När de insett att de behöver Gud mer än mat.

Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av ammoniterna för att strida mot Josafat. Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: »En stor hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram, och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi).» Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda. Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från alla Juda städer kom man för att söka HERREN.” (Krönikeboken 20:1-4)

Hur ofta fastar vi på detta sätt idag?
När kände du senast så mycket nöd för något att du valde bön, framom mat?
Jag är absolut lika dålig på det själv! Jag har undrat, om jag är för sval? Om jag verkligen nånsin brytt mig SÅ mycket om något eller någon att jag verkligen gett mig hän till bön så mycket?
Ibland undrar jag om jag faktiskt KAN bry mig så mycket om något?
Men när man växt upp och levt hela sitt liv i bekvämlighetens västvärld, så vänds lätt all nöd till ens egna behov och blir till självömkan. Det, vänner, kan jag fortfarande vara bra på ibland. Tyvärr!

Jag börjar inse att Gud inte är bekvämlighetens Gud. Snarare kan Han få oss att känna oss synnerligen obekväma. Så om vi tycker att vårt kristna liv är rätt skönt och bekvämt, har vi kanske inte riktigt lyssnat till Hans maning. Istället har vi kanske svängt dövörat till, domnat bort, blundat och valt njutning och att vifta bort det obekväma. Så till sist känns det inte längre obekvämt, de facto känns det inte alls. Det känns bara om vi tvingas röra på oss lite, om någon knuffar till oss, säger att vi måste räta på benen och få igång blodcirkulationen. DÅ, då känns det! Tusen nålar. Om inte blodtillförseln stoppat helt förstås, då kan hela lemmen vara förlorad. Och det vill vi inte. Vad är mera värt – din bekvämlighet eller att du kan röra på dig och känna att din kropp fungerar?

Idag är så mycket i samhället inriktat på hur det ”känns”, vad du har ”lust till”, vad DU vill och längtar efter i just den stund du befinner dig i. Kärnan i mindfulness, att fördjupa sig i nuet, att acceptera känslan just där och då, att känna efter, lyssna till din inre röst (var det inte det Mendelin sa?) och hörsamma kroppens signaler.

Jag fick höra av en som gått kurs i mindfulness-relaterade ämnen, att kursdeltagarna varnats i början, för att de kanske kunde komma att skilja sig från sin partner under kursens gång. Detta eftersom många kommer till ”insikten” att de valt fel partner, när de börjar ”känna efter”.
Om vi bara lyssnar till vad vi vill JUST NU, då spelar det ingen roll vad vi lovade vid altaret för flera år sedan. Om din partner JUST NU inte alls uppfyller DINA krav och möter DINA behov, då kanske du valde fel…eller, vänta nu!

När blev lösningen på problem i en kärleksrelation att du tänker bara på dig själv?
När blev det okej att tänka bara på sig själv över huvud taget!?
Mindfulness är inte kristet. Och den fasta Mendelin talar om, låter mer som mindfulness än som kristen tro.

Enligt Bibeln ska vi ”överträffa varandra i ömsesidig aktning”. (Rom.13:8)
”så som ni vill att människor ska göra mot er, så ska ni göra mot dem”(Matt.7:12)
” För om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte tullindrivare det också?” (Matt.5:46)

inget av dessa uppmaningar (och det finns fler!) säger att vi ska lyssna till vad vi känner eller ”vår inre röst”.

”Kärleken är tålig och mild.
        Kärleken avundas inte,
    den skryter inte,
        den är inte uppblåst.
Den beter sig inte illa,
        den söker inte sitt,
    den brusar inte upp,
        den tänker inte på det onda.
Den gläder sig inte
        över orätten
    men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
    allt hoppas den,
        allt uthärdar den.” (1 Kor. 13:4-7)

Nu ska ni inte läsa in i detta att vi bara ska låta oss trampas på och tryckas ner, för att vi vill leva i kärlek. Nej, det handlar om Guds kärlek.
Guds kärlek hittar du inte när du lyssnar till din inre röst.
Guds kärlek hittar du inte när du söker den där sköna känslan.
Ditt inre kommer bara att ropa efter dina behov. Din egen natur kommer bara att vilja ha det skönt.

Vi är kallade att älska varandra såsom Jesus har älskat oss…
Detta är mitt bud: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” (joh.15:12-13)

Nu handlar det inte om någon lättvindig present, detta att ge sitt liv.
Det handlar om den väg Jesus valde att gå, för människor som inte ville ta emot Honom.
Det handlar om lidande, död och smärta. Den kärlekens väg Han valde.
Hade Jesus lyssnat till sina mänskliga känslor när Han bad i Getsemane och svettades blod, hade det nog inte blivit någon korsfästelse. ”…låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt…”(Matt.26:39)

Det är denna kärlek vi är kallade att sträva till.

”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.”(1 Kor.14:1)

Det betyder alltså att vi ska sträva till att inte se till våra egna behov för att uppnå kärleken, utan andras.

Låt er inte luras av feelgood-kulturen!
Det kanske känns bra. Men frukten blir dålig.

nåja,

Det blev ingående. Men jag kunde inte hålla mig.
Ännu en spik i kistan. Men kanske inte riktigt den sista.

God natt.

EDIT: läs gärna mitt följande inlägg som förtydligar att jag inte menade detta inlägg som ett personligt påhopp på Liisa Mendelin. Jag delar också min egen erfarenhet av prestationskrav…

16 thoughts on “Skavet, fastan, kärleken och mindfulness-fällan

  1. Storgillar det här inlägget! <3 Reagerade redan för några år sen på en artikel i kyrkpressen om fastan, då det skrevs i lite samma anda att man inte måste vara så radikal, det räcker att fasta från internet eller lämna bort kött nån dag i veckan. Don’t agree! Var i Bibeln fastade och bad dom som så att dom lämnade bort kött nån gång i veckan…? Vill man se resultat och verkligen närma sej Gud tror jag det behövs mer än så! Jag tror sen helt och fullt att kroppen är utformad så att den klarar av att fasta nu som då. Har själv fastat två veckor en gång med bara vätska som intag (vatten, te, buljong, saft…) och trots att jag inte är överviktig så fick jag tredje dagen energin tillbaka och levde sen helt som vanligt, förutom att ja hade mycket mera tid över till bön och eftertanke när jag vanligtvis skulle ha ätit.

    1. Tack för din kommentar!
      Jag menade dock inte att den enda rätta fastan är att lämna bort all mat. Men dock att man lämnar bort något och inte lägger till.
      Daniel fastade genom att lämna bort ”mat som smakade gott”, han åt bara grönsaker och drack bara vatten. Alltså är det också en Biblisk fasta att lämna bort mat endast delvis.
      Jag funderar starkt på att testa matfasta på riktigt. Men jag tror inte heller att jag måste fasta just nu när kyrkan firar fasta.

  2. Härligt att någon ‘säger ifrån’. Har själv tänkt många liknande tankar i flera sammanhang när det gäller kyrkan och tron. Speciellt i uttalanden av kyrkliga aktörer och det som står att läsa i kyrkpressen och andra medier. Det känns som om kyrkan håller på att bli värdslig och vänder kappan efter vinden i vissa sammanhang, vilket åtminstone jag inte tycker om… Hur som helst, så tycker jag detta var ett bra inlägg.

  3. Superbra skrivet trotts att jag inte helt delar alla de tankar du uttrycker, som ex tycker jag att Kyrkpressen ofta överraskar mig positivt. Men måste medge att jag väljer vad jag läser. Men jag håller med dig helt i din grunide. Funderar lite på C.S Lewis idé om att alla våra obesvarade behov har sitt ursprung i att något saknas, det vi en gång hade i edens lustgård, i Hans förbehållslöst kärlek. Men detta till trotts tycker jag helt och fullt att din irritation nog var befogad och att dina tankar om fastan var mycket bra. Tycker också om din ärlighet.

  4. Ja, fasta är verkligen i den kristna traditionen något annat än att ”vila upp sig” eller känna efter vad som känns bra (även om, trots vad Sarah-Sophia S skriver, att ”lämna bort kött nån dag i veckan” faktiskt är en traditionell kristen fasta!). Och jag hör din kamp, Maria. Men jag tycker att du tolkar Liisa lite väl ogeneröst, och jag undrar om du inte kunde ”cut her some slack”.
    Man brukar ibland säga om fastan att ”vi fastar inte för att förtjäna Guds godhet, utan för att befrias från det som hindrar oss att se Guds oändliga godhet.” Det här gäller ju då inte bara oss själva, utan hela världen. Vad i mitt liv hindrar människor från att se Guds godhet? Där kommer fastan som botgöring in i bilden – vi försöker reda upp något av det som gått fel.
    Liisa är i intervjun öppen med hennes tidigare års mer radikala fastor (mer i din smak, säkert), men att de här fastorna för henne kommit att innebära prestationskrav – dvs, de har gjort det svårare för henne (och kanske för människor omkring henne) att se Guds oändliga godhet. Hon försöker nu fasta på ett sätt som befriar från det som hindrat Guds godhet från att stråla fram.
    Hon har sin kamp, och du har din. Men vi kan vara generösa mot varandra kring hur vi försöker leva våra liv, så gott som möjligt, trots de kamper vi har att kämpa.
    Frid och glädje!

    1. Om du läser mitt andra inlägg, ser du att jag förtydligar att jag inte menade det som ett personligt påhopp på Liisa. Det är själva begreppet ”fasta” som jag inte kan definiera med massage, eller över huvud taget att man lägger till något istället för att ta bort något.
      Det handlar inte alls om vad som är ”i min smak” utan det som de allra flesta menar när de säger ordet fasta. Fråga en läkare vad som menas om du ska hålla fasta innan en undersökning. Eller en fitness-coach.

      Jag säger inte att man inte får sätta till något gott under fastan, för att försöka sig på en ny, god, vana. Men bara för att man gör något under fastetiden, blir det ju inte automatiskt till fasta.

      Det är ju inte så att vi måste fasta 40 dagar före påsk. Jag tycker det är sorgligt om man känner att man måste fasta för att det är fasta, men pga att man är utmattad eller nedtyngd av krav, då måste omdefiniera begreppet fasta för att det ska vara möjligt.

      Jag har aldrig fastat från mat. Inte ens från godis.
      Det enda jag gjort under fastan, som en slags fasta, har inneburit att jag lämnat bort något för en tid. Ibland bara en viss tid varje dygn under fastan.

      Och, nej, jag upplever inte alls nån kamp angående fastan.
      Jag upplever en kamp angående en del trender inom Lutherska kyrkan. Denna artikel i KP var endast toppen på isberget.

  5. Hej! De kritiska kommentarerna riktade mot FELKs språkrör finns det nog grund för men här regnar pekpinnarna tätt. Jag tror det var väl befogat och av uppenbara orsaker vi kristna fick uppmaningen att gå in i kammaren för att be. Med stängd dörr.

  6. Hej Maria!

    Jag uppskattar att du ber om förlåtelse för personangreppen i det här inlägget. Den förlåtelsen ger jag gärna!

    Tack till er som ifrågasatte i kommentarerna, när jag själv var lyckligt ovetande om hela diskussionen.

    Jag tror att situationen här mycket handlar om att vi har olika andliga modersmål. Jag skrev ett blogginlägg där jag utvecklar detta, läs gärna och säg vad du tycker:

    https://sevendays.vasabladet.fi/bloggar/liteskrik/nar-ar-jag-kristen-nog

    Angående kritiken av Kyrkpressen så vill jag som tidigare anställd på tidningen säga några saker:

    Kyrkpressen är inte ev-lut-kyrkans språkrör. Ja, det är församlingarna som prenumererar på den åt sina medlemmar, men redaktionen är fristående. Den redaktionen har höga journalistiska ambitioner, och strävar därför efter att ständigt skriva om kyrka och tro på ett nytt och annorlunda sätt, alltid ur någon ny vinkel. Ingen lätt uppgift. Tidningen ska dessutom kännas relevant BÅDE för den läsarskara som representeras i det här blogginlägget, OCH för helt vanliga församlingsmedlemmar som uppskattar sitt medlemskap men inte riktigt hittat sin plats i kyrkan. Det här är två helt olika grupper, och därför innehåller ju tidningen både artiklar om Israel och enkla matrecept (för att ge två ytterligheter.)

    Kyrkpressen tar gärna emot feedback! Om det är så här ni känner om tidningen så ska ni skriva mejl till redaktionen. Ge gärna exempel på vad det är ni längtar efter. Har ni tips på bra skribenter så tas det säkert också emot med glädje.

    Det här med att skriva ut sig ur kyrkan på grund av Kyrkpressen inte behagar, är det inte lite märkligt? Med samma logik kanske jag borde ta det här blogginlägget som ett tecken på att jag borde skriva ut mig, när kyrkan tydligen skriver så här hårt om mig? Kyrkan är ju vi alla som samlas under hennes vingar. Också du är kyrkan, Maria.

    Jag önskar er alla en välsignad fastetid! (Vad ni än väljer: säck och aska eller massageolja! 😀 )

    1. Tack för din kommentar, och för att du väljer att ta emot min ursäkt!
      Jag har kommenterat på ditt blogginlägg, med mer detalj.
      Tänkte dock också klargöra att jag knappast kommer att skriva ut mig ur kyrkan pga Kyrkpressens artiklar. Mina funderingar om att ”göra slut med” Lutherska kyrkan baseras på mycket mer än så. Har flera vänner och bekanta som skriver för KP. Och ibland kommer det absolut någon bra och fin artikel! Men jag har kritiska tankar om innehållet. Och ja, jag har också deltagit i utvärderingen som KP gjorde för det aktuella numret av sin tidning.

      Det finns mycket att säga, men jag gillar inte att trampa folk på tårna. (kanske någon trodde det…)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *