så var det ju synden…

Det är lätt att vara troende kristen när man passar in, när man kan ge lite pengar i kollekten och känna att man bidragit till något fint ändamål, när man ber ”Gud som haver” med små barn, när alla sjunger stämsång till ”Father God” och när man sitter kring lägereldar och diskuterar tro med likasinnade eller positiva sökare. Då är det rätt lätt! Så har majoriteten av mitt liv som troende kristen sett ut. Mysiga ungdomsläger med ett lagom stort mått av djupa diskussioner, godnattsånger med hjälpledare, lägerbål, småpengar i sammetshåvar, körsång, sena nätter med mycket skratt, lek och skoj. Sen lite skön bön däremellan, lovsånger som jag älskat, människor som jag älskat att umgås och diskutera med och Bibeln som något intressant och lite hemlighetsfullt, men ändå något mest vackert och tryggt att ty sig till.

Jag har ända sedan tonåren burit min tro ganska öppet. Jag välkomnade redan tidigt i tonåren diskussioner om tro, också med de som inte trott som jag. Det har jag gjort med tanken att om min tro inte håller att ifrågasättas, är den då värd att tro på? Hittills har den varit det. Hittills har jag kommit ur dessa diskussioner med min tro i välbehåll, ofta faktiskt stärkt.

Sen läste jag genom Bibeln, som de som läst min blogg redan kanske vet. Och det började förändra mig. Världen och verkligheter har skrämt mig, upprört mig och skavt av allt glitter och fluff på mina glansbilder sen dess. Och plötsligt räckte inte en mysig och vänlig Gud till. Också i Bibeln hittar man egenskaper hos Gud som känns svåra att acceptera ibland. Man får läsa om en Gud som tappar tålamodet med sin skapelse, som blir arg, om människor som dör på fläcken när de inte följer Guds lag. Om synd och straff och lidande…
En del kommer inte längre än så i sin tro. De ger upp där. De vill inte läsa mer och de kan inte acceptera en sån Gud.
De kan inte acceptera en Gud som låter småbarn fara illa eller bränder härja bland oskyldiga människor eller underbara människor dö i obotliga sjukdomar. De förstår inte hur någon som bett tio tusen gånger om hjälp, inte ändå får det svar de söker. Hur den som bad att få bli förändrad, som gjorde allt för att förändras, inte ändå blev mirakulöst förändrad!?

Då är det svårt att vara troende kristen. Då skammen eller besvikelsen blir större än frihetskänslan, än känslan av att vara älskad.
Då synden plötsligt pekas ut. Då du plötsligt känner att du inte alls kan komma ”som du är”. Då domen döms både på utsidan och insidan. Då någon du älskar, eller du själv, inte längre känner sig välkommen vid lägerelden.
Då du inte förstår hur något du trodde var oskyldigt och inte så allvarligt, plötsligt blev så stort och avgörande?
Synden.

Problemet med den Helige Ande, när Han verkligen kommer in i ditt liv och börjar förvandla dig, är att du plötsligt börjar se, känna och uppleva saker på ett annat sätt.
Du kan få ett visst andligt illamående, en känsla av obekvämlighet och sorg, över vissa saker i ditt eget och andras liv.
Det kan bli så påtagligt att du inte bara kan stå bredvid och låta alla göra som de vill. Du kan rent av bli dömande och hård och dramatisk i din kommunikation med andra när det gäller synd. Och tro mig, det är inte roligt och lätt och skönt på något sätt! Såhär sa Jesus om den Helige Ande innan Han for upp till himlen:

”Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er.  Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom…”  (joh. 16:7-8)

Det är rätt så jobbigt faktiskt.
När den Helige Ande ”överbevisar” en om synd och rättfärdighet och dom.
För jag tycker inte om att döma människor. Faktiskt. En del gör väl det, men inte jag. Jag skulle jättegärna bara stryka folk medhårs och låtsas som att alla är goda och fina och vackra på alla sätt och vis. Men sedan den Helige Ande började få påverka mig, kan jag inte göra det. Jag väljer (kanske för) ofta att ignorera, vara snäll och förstående. För jag tycker inte om att såra människor, att få dem att bli arga eller ledsna eller hata sig själva eller mig eller Gud och kyrkan. Och tyvärr är jag, som alla andra troende kristna, en ambassadör för Gud och kyrka alla dagar. Oavsett om jag vill det eller inte. Oavsett om jag är en bra eller dålig sådan.
Jag har alltid varit den som tänkt ”why can’t we all just get along!?” och gjort allt jag kunnat för att skapa fred och harmoni. Men så kom konflikten mellan Guds Ande och min Ande. När Guds Ande började övertyga min Ande om synd och rättfärdighet och dom. Då plötsligt började en del av mitt liv falla under kategorin synd och dom, medan rättfärdigheten…ja, det var bara Jesu nåd att den över huvud taget fanns i mitt liv.

Så vad är det då som gör att jag fortfarande väljer att tro på kristendomens Gud, på Jesus, på Anden och på Bibeln? Om det nu är så jobbigt, varför slutar jag då inte bara att tro?
För att det inte är så enkelt.
För att det med Anden också kommer en sådan överväldigande kärlek och förunderlig trosvisshet, så att man inte kan ignorera den och låtsas som att den inte finns längre.
För att jag, utan min tro, utan hoppet i Jesus Kristus, känner bara tomhet och hopplöshet.
För att Gud verkligen HAR förändrat människor, också mig!

Jag har inte haft några ”stora” kriser vad gäller synd förstås. Jag behöver inte känna att min personlighet eller min sexualitet eller allt jag byggt mitt liv på är synd i Guds ögon (enligt Bibeln). Eftersom jag haft förmånen att ”passa in”. Det kan jag ju inte sticka under stol med! Jag erkänner det, att jag inte behövt kämpa med synd som en del andra. Dock finns det saker i mitt liv som många inte vet om, men som både jag och Gud vet att faller under kategorierna synd och dom. Saker som jag kämpat med och haft svårt att lämna till Gud. Saker som jag skulle skämmas för om alla visste. Kanske inte lika skamfyllda saker som någon annan, men tillräckligt för att jag gärna låter det falla i evig glömska.

Jag har fortfarande saker som jag kämpar med, det har nog alla tror jag. Men numera tror jag att Gud jobbar med mig, genom sin Ande, för att jag ska kunna lämna och släppa det som snärjer mig och leder till synd.

Jag kan dela en liten men för mig viktig förvandling som jag helt klart tror att Gud åstadkommit genom den Helige Ande.
De som känner mig, som läst mina tidigare bloggar eller varit vän med mig i många år, vet att jag varit en riktigt inbiten serie-tittare. Dramaserier, mordmysterier och make-overprogram är något av de genrer som jag lätt snöat in mig på. Detta är något jag hållit på med sedan tonåren och det är något som många inte ser som något stort problem direkt. Tv-tittande ses som avslappnande underhållning, lite skön verklighetsflykt sådär. När man är sjuk eller deppig är det liksom allmänt okej att man binge-tittar på serier eller kör ett filmmaraton hemma i soffan.

Visst har jag märkt, genom åren, att mitt serietittande nästan hållit mig fast. Att fiktiva karaktärer blivit som vänner och spänning och dramatik känts ända in i benmärgen, trots att man vetat att det inte var ”på riktigt”. Att ”bara ett avsnitt till…” inte är sunt eller vettigt, men ändå på något sätt hände. Att om jag ersatte ordet ”avsnitt” med ordet ”glas” skulle jag lätt kallas alkoholist! Att jag oftast dök in i serierna för att glömma, slippa ta itu med, få känna mig lite bättre/gladare/friare/lyckligare…

Det var liksom inte okej när jag inte kunde sluta. Jag försökte. Jag kunde klara det ett tag. Det hjälpte oftast om det var uppehåll mellan säsonger förstås, eller om det var sommar och ljust och annars lätt att hålla sig borta från tv och dator. Men så kom suget efter något att glömma sig bort i, och så hittade man något annat skoj att se på.
Det kommer hela tiden nya serier.
Och det är svårt att bli kvitt ett beroende som är allmänt accepterat, lite som t.ex. kaffeberoende eller träningsberoende…

Men efter att jag började be mer i tungor (jag skriver om just tungotalet, för det är det sätt jag vet att jag släpper Anden att jobba med mig), började det ”skava” mer när jag tittade på mina favoritserier. Jag märkte att jag blev känsligare. Plötsligt var dramatiken alldeles för jobbig att se på och jag började se hur de serier jag såg på kunde påverka mig negativt, hur det verkade finnas en agenda att få mig att tänka på ett visst sätt eller tycka på ett annat sätt. Hur jag blev irriterad och till och med äcklad eller upprörd av en del saker jag såg.
Jag såg på mordmysterier en hel del, och plötsligt ville jag undvika att se mordscener eller obehagliga scener. Jag började fråga migsjälv varför jag såg på detta? Hur jag kunde kalla det för underhållning? Osv.
Jag försökte fortsätta se på dessa serier faktiskt! Av gammal vana fortsatte jag ett tag, bara för att inse att jag egentligen inte brydde mig om vad som hände i programmet, utan istället gjorde annat på min dator eller helt enkelt hamnade att spola tillbaka för att hänga med i handlingen. Vare sig jag ville det eller inte, hade jag förändrats.

Så plötsligt slutade jag med en serie, och sen med en annan, tills jag plötsligt kände att jag helt utan ångest kunde sluta med den sista också. Det var ett passande ställe i säsongen, utan större cliffhanger eller intriger, och jag bara insåg att NU kan jag sluta.

Detta för mig, är faktiskt ett litet mirakel!
Och jag har inte egentligen saknat serierna. Lite kan jag ha saknat att ha något att ”göra” när jag har tråkigt och bara vill göra något onödigt. Men dragningskraften till de olika serierna har helt mattats av.
Jag HAR sett på något avsnitt, men fortfarande är det inte så intressant längre.

Jag ska också tillägga att det inte var BARA min bön i tungor som gjorde detta! Men den Helige Andes påverkan i mig gjorde att jag mer och mer VILLE kunna sluta. Så jag tog också upp detta i den bönegrupp jag var med i just då. Och under förbön övertygades jag ännu mer.
Jag märkte att jag drabbades av en slags rädsla och sorg när jag vi bad att jag skulle kunna sluta, att jag var ledsen för att jag skulle vara tvungen att ge upp min ”underhållning” och den spänning och känsla av äventyr som serierna gav mig. Men just då jag tänkte så, upplevde jag som att Gud sa: ” tror du inte att jag kan ge dig detta i verkligheten?”; verkliga äventyr, spänning på riktigt, sann glädje och vila och ett sundare sätt att återhämta mig i vardagen.

Därför tror jag att Gud kan förändra oss som ger Anden utrymme att göra det.
Men det är alltså Anden som ska övertyga oss. Jag kan inte övertyga nån annan om att de måste sluta med ett beteende som Gud inte tycker om. För att det verkligen ska fungera, måste vi själva låta Guds Ande övertyga oss. (det är där fingerpekande, högljudda kristna ofta går lite för långt, när vi börjar göra Andens jobb. Vi ska peka på Jesu kärlek och offer, Guds längtan att få förvandla…för först när Jesu kärlek tas emot kan vi ta emot den Helige Ande, och först när vi fått den Helige Ande kan vi låta Honom förnya våra tankar.)

Släpp in den Helige Ande i ditt liv! Det kan kännas obekvämt, ovant och rent av jobbigt! Men om vi ska kunna bli fria från även de mest ingrodda av bojor, måste det komma från Guds kraft i oss. Paulus säger att vi måste låta oss förvandlas. Vi kan alltså inte alla gånger själva förvandla oss, utan vi måste låta oss förvandlas, alltså är det någon annan som måste göra förvandlingen.

 ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” (Rom. 12:2)

Och i Efesierbrevet läggs skriver Paulus bl.a. såhär:
”Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan.” (Ef.5:18-19)

Alltså vi måste låta Anden fylla oss. Det är ett aktivt beslut, att låta Anden ta plats i oss och påverka oss. Detta med följderna att vi förstår mer av Guds vilja, vad som är rätt och fel i Guds ögon och också att vi umgås på ett uppbyggande sätt med varandra. Anden påverkar oss till förändring. Förändring som vi inte själva klarar av.

”Men närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.” (2 Kor. 3:17-18)

I detta bibelställe skriver Paulus om hur vi befrias från ett liv under det gamla förbundet, under lagen som leder till dom och död. När vi omvänder oss till Kristus, tas slöjan av skam och rädsla för dom, bort. Och vi får se den härlighet som Gud hela tiden velat visa sin älskade skapelse. Men samtidigt är det en förvandling som ska ske efter omvändelsen. När Anden får börja förvandla oss, blir vi befriade. Men vi måste våga spegla oss i Gud, se den avbild vi var tänkta att vara, och våga skala av allt felaktigt vi lagt på oss.

Så det må vara jobbigt att vara troende, andefylld, kristen i dagens sekulariserade samhälle, där alla ska accepteras och man inte får säga att något är synd eller fel. Men ju mer vi vågar låta oss fyllas av den Helige Ande, desto mer är det värt det. Desto mer ser vi av härligheten som Gud vill ge.

Kristna runt om i världen, dör för detta. De anser att det är värt det.

Förstår vi att någon väljer döden framför att avsäga sig den tro du och jag som kristna säger oss ha!? Din tro är värd att dö för, enligt många martyrer idag och genom historien.
Guds sanning är värd att offra allt för. Kristna gör det, idag i vår värld.
Kan vi, som är bortskämda, bortdomnade, västerländska kristna, förstå detta?

Jag vill förstå varför någon annan väljer att dö för min tro.
Hänger ni med i mina tankegångar?
Jag känner rent av, att jag har en skyldighet gentemot de som väljer att dö för evangeliet, att ta reda på varför.
Om jag ska kalla mig deras syster, behöver jag kanske utmana migsjälv lite, och ta reda på vad exakt min tro är värd.

Om det är frågan om liv och död för dem, borde det då inte vara det för mig också?

Lite utmanande tankar såhär på slutet. Men jag vill åter påpeka att det är Anden som hjälper oss förstå.
Min bön är att min tro ska vara så självklar att jag också kan stämma in i Paulus ord i Rom.8:18-25 ;

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.

Jag är definitivt inte där än! Jag klagar fort om hur jobbigt det är att stå upp för sin tro idag, trots att jag inte hotas till livet eller förföljs. Men om det krävs av mig, önskar jag att jag då har tillräckligt med tro, eller hopp om härligheten, att jag inte ger vika. Jag vill låta Anden övertyga mig.

nå, kanske jag flummat tillräckligt för denna gång…Här får ni lite old school Delirious:

(vers 2)
…Take me to the place where eagles fly
Where my love for you I never can deny
If I’m right then you are wrong
If I’m wrong then I really lived
And if I die with no reward
Then I know I had peace cos I carried the sword

I, I’m not backing down
I, I’m not backing down

It’s the simple thing that satisfy
Keep my feet on the ground and my head in the sky
I love you more than I can say
And I won’t change my mind on the choices I made

 

M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *