Prestationen, upprättelsen och förlåt.

Okej,
Mitt förra inlägg har lästs över 300 gånger nu. Jag tror bestämt att det är ett rekord! De allra flesta kommentarer har varit positiva, men det jag skrev har också sårat och rört vid känsliga nerver hos en del. Jag blev bl.a. upplyst om att Liisa Mendelin som intervjuades i artikeln jag kritiserade, har kämpat med utbrändhet. Och min mening var faktiskt inte att slå ner på henne, men jag förstår om det kan ha tolkats på det sättet.
Jag är inte främmande för prestationskrav.
Jag är inte heller främmande för hur det är att vakna en morgon och bara gråta utan någon speciell anledning, men för att du känner dig så otillräcklig och orkeslös av alla krav du lagt på dig själv. Det upplevde jag när jag jobbade som ungdomsledare, på deltid. Helt utan att prästerna och kollegerna visste om det eller satte krav på mig, blev allt för mycket.
Jag vet också hur det är att fly från allt, att tvingas erkänna att jag inte kunde leva upp till mina egna förväntningar på mig själv.
Ingen hade tryckt ner mig eller sagt att jag gjorde för lite, ändå gick jag omkring med en konstant gnagande känsla att jag inte var tillräckligt bra för jobbet. All ambition och alla goda idéer kändes bara som press och trycket blev för stort i bröstkorgen.

Det var innan mindfulness-vågen riktigt tog fart. Året var 2007.
Jag upplevde i mig själv att Gud var den som satt alla dessa krav på mig.
Men ändå på något sätt visste jag att så kanske inte var fallet.

Jag upplevde att många runtom mig räknade med mig, tog mig för givet.
Känslan var, att Gud ploppat ner mig i ett sammanhang och sedan lämnat mig vind för våg, för att själv ro allt i land. Som att Han stod på stranden och väntade för att se om jag skulle klara att ro allt i land. Men ändå fanns det något i bakhuvudet som sa att min Gud inte är sådan.
Då var det faktiskt andra kristna runtom mig som var det som höll mig på fötter. De som gav mig bilder för Guds kärlek till mig. Bilder jag inte förstod, trots att jag lätt kunnat ge dem till andra. Det är lättare att se Guds verk i andras liv, att se hur älskvärda de kan vara.
Jag fick förbön några gånger, och två förebedjare kom också hem till mig den dag det brakade ihop. De hade båda erfarenhet av just utbrändhet och hjälpte mig att inse att jag inte behövde fortsätta kämpa emot.
Stoltheten i mig ville inte lämna arbetet som ungdomsledare, dels för att jag själv utan eftertanke ofta sagt och tänkt att ”en ungdomsledare bör nog stanna längre än ett år på sin post” och jag hade inte ens varit i tjänst ett helt år när allt blev för mycket.
En enorm börda föll från mina axlar när jag fick ”lov” av mig själv att sluta. Innan första året som ungdomsledare var över.

Hela tiden under detta bad jag ändå till Gud. På något sätt förstod jag att det inte var Han som var problemet, utan mina egna förväntningar.
Det var många bibelställen som jag inte riktigt förstod eller ”kände” att var sanna, men jag hade ändå en sådan respekt för Guds ord att jag inte kunde svälja att Gud skulle ha dumpat mig mitt i stormen. När det stod om Hans godhet och kärlek, var det enda jag kunde göra att ”tvinga” mig själv att tro att det var sant. Jag försökte övertala mig själv att det var det. Men det blev förstås för tungt.

Under samma period blev jag tillsammans med honom som skulle bli min man. Och eftersom han bodde i England, blev det så att jag ”flydde” dit.
Det var också skrämmande, efter knappt ett år av distansförhållande skulle vi pröva att leva ”down the road from each other” som man säger.
Tiden i England blev som en paus. Ingen förutom min pojkvän och hans familj och några enstaka vänner visste vem jag var där. Ingen visste bara av att höra mitt efternamn, hur många systrar jag hade, varifrån jag kom eller att jag var musikalisk och just hade släppt min första ”riktiga” skiva. (Skivan kom från tryck precis innan jag flyttade till England, lite konstig timing, men det gick det också).
I England fick jag vara ingen speciell. Och det var skönt.
Musikansvariga i församlingen vi gick till, kom inte direkt och frågade om jag ville ställa upp och sjunga och spela.
Det var jätteskönt faktiskt. Och precis vad jag behövde.
Jag behövde inte prestera, inte leva upp till någons förväntningar, eftersom ingen visste vem jag var.
Det var helt upp till mig att bestämma hur mycket jag ville erbjuda av mig själv. Och så småningom vågade jag börja engagera mig igen. Dock mycket mera försiktigt än innan min utmattning eller burnout eller vad det nu var.

Jag blev del av lovsångsteamet i församlingen, och mitt hjärta började mer och mer längta efter att verkligen tro på och förstå Guds godhet och kärlek.
Fortfarande var jag så besviken på att mina goda planer och förväntningar hade ”misslyckats” då när jag var ungdomsledare. (MYCKET av det jag gjorde bar god frukt, men jag såg det inte så lätt eftersom ribban jag lagt varit så mycket högre. Jag har fina minnen och lärde känna många fina människor under tiden som ungdomsledare.)
Och jag kände mig också lite som en ”hycklare” när jag sjöng vissa sånger, mina egna sånger kändes så naiva, och jag kände mig så långt ifrån den person jag varit när jag skrev dem.

Längtan efter en bekräftelse på Guds godhet och kärlek, att Han brydde sig, blev så stor. Och så kom lovsångshelgen ”Worship Central” i HTB i London. Jag kände mig desperat vid det laget, och jag gick helt in för att söka Gud med hela mitt hjärta. Redan första mötet på kvällen, stod jag och sjöng ut min längtan. ”Gud, hjälp mig tro på vad jag sjunger!” Och under mötets gång fick jag gråta ut. Helige Ande var starkt närvarande, eftersom jag grät och skrattade om vartannat. Senare var det någon som steg upp på scenen och talade rakt in i min situation, så jag fick förbön och något lättade.
Detta var alltså på första kvällsmötet. Och resten av helgen innebar ännu mera upprättelse.
Mike Pilavachi minns jag predikade ur ett mycket märkligt kapitel i Bibeln, Hesekiel 4, om hur Gud hade profeten att lida genom helt knäppa omständigheter, bara för att illustrera hur folkets synd tyngde och gjorde ont för Gud själv. Och för att kunna profetera ur den smärta Gud själv kände. Och Hesekiel skulle bära folkets synder och äta smutsigt bröd trots att han levt hela sitt liv i renhet inför Gud. På detta sätt gav Gud också en slags bild av Jesu offer som skulle komma.
Av någon anledning var denna predikan så talande för mig. Plötsligt förstod jag att Gud inte alls varit den som tyngt ner mig med krav, att Han inte hade dumpat mig i skiten. Tvärtom hade Han ju kommit ner till min låghet och upplevt bördan. Tagit bördan. Plötsligt var tvivlet borta.

Så för mig var det hjärtats rop och lovsång plus undervisning om Kristi offer, som gjorde att jag fick upprättelse och inte längre kunde tvivla på Guds godhet och kärlek. Jag var tvungen att sträcka mig ur min självömkan och ge Gud fria händer att göra med mig som Han såg bäst. Jag minns att jag sa till Gud: ”Du får till och med knuffa omkull mig, om det är det Du vill!”
Jag gav Honom fria händer att visa att Han fanns, att Han såg mig och brydde sig. Jag bad att Han skulle överbevisa mig. Övertyga mig.
Och av någon anledning mötte Han mig där, den helgen.

Min berättelse är inte någon annans berättelse. Och jag kan inte säga att dessa saker är nyckeln till upprättelse ur utbrändhet eller depression eller utmattning. Men jag vet att det var så för mig.

Jag har haft många upp- och nedförsbackar i livet sedan dess också. Men aldrig har jag sjunkit lika lågt i min Gudsbild igen. Jag kan inte längre tvivla på Hans kärlek.
Jag önskar att alla fick uppleva den.

Den var mer än bara en stunds eufori i lovsång. Det var ett ärligt och öppet hjärta, som gav Gud fria händer. Det var den erfarenheten som gjorde att jag skrev sången ”Never felt such love”.

Tillbaka till mitt föregående inlägg.
Fastan är inget måste. Om du är nedtyngd av bördor, är fasta inte nödvändigtvis svaret. Om du står i tvivel och inte har kraft till någon prestation, då kräver inte Gud att du presterar ännu lite till.

Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.  Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” (Matt.11:28-30)

Jag håller absolut med Liisa i det att vi har ett allt för prestationsinriktat samhälle just nu. Och jag är väl medveten om att kvinnor speciellt drabbas hårt av detta.
Jag säger helt enkelt att Liisa inte behöver fasta. Hon behöver säkert massage. Men definitionen på fasta stavas inte massage.

Liisa och alla andra som är i efterdyningarna av, på väg in i eller mitt i en burnout behöver upprättelse och vila. Inte prestation. Inte fler krav.

Jag tror ju att det är bristen på vila som är boven i dramat från början. Så har det varit för mig. Och fortfarande försöker jag lära mig vad vila verkligen är. Den vila som Gud säger att vi ska hedra en gång i veckan. Den goda vila Han vill ge sina barn.
Dagens människa vet inte längre hur man vilar.
Dagens människa väljer istället mindfulness-terapi, hälsosam diet och yoga. Eller trädgårdsarbete och skogspromenader och TV-tittande.

Det är bra att kunna leva i nuet och acceptera sina känslor, att äta bra mat och ta hand om sin kropp genom motion! Men min Gud kräver inte att jag böjer min kropp i extraordinära positioner och står på huvet för att jag ska få Hans vila. Han manar oss att lägga all vår oro och våra önskningar på Hans bord. Att lita på att Han håller oss i sin hand. Att Han tar hand om oss.

Har du för mycket prestationsångest i din tro, behöver du vila, inte nödvändigtvis fasta.

Den andra problematiken som lyftes fram angående min text om fastan, var de som har problematisk relation till mat. Det är också en annan femma!

Igen, Gud kräver inte att vi fastar 40 dagar före påsk. Fasta ska vara något som växer fram, ett frivilligt initiativ.
Om själva ätandet och relationen till mat är svår, är inte heller fasta svaret.
Där handlar det kanske mer om att lära sig förstå sann tillit till Gud. Eller att förstå att man är älskad oavsett utseende eller nummer på vågen. (ja, nu simplifierar jag säkert!)

Igen är det upprättelse som behövs.
Upprättelse inte prestation. Ny påfyllning inte fasta.

Jag kunde nämna den ivriga diskussionen om Gud och begreppet ”hen” här också. Den som också legat på tapeten.
Det argumenterades att det kan vara bra för folk som haft en problematisk relation till sin pappa, att inte behöva höra om Gud som en fadersfigur, en mansgestalt. Ett mer ”inkluderande” begrepp är så mycket behagligare, än att behöva handskas med de jobbiga känslor som ordet Han eller Far förknippas med.
Detta fick mig också att koka.
UPPRÄTTELSE, människor! Inte avståndstagande och ”låt det ligga”-mentalitet. Rätta till det! (Vi kan inte gå runt det – vi måste gå igenom det!)

De som har haft dåliga erfarenheter av män och pappor, behöver upprättelse, inte att vi för evigt undviker att prata om vår goda Fader.

Ja, det gör ont!
Men ibland måste det göra ont innan det blir bättre.
Ibland måste den ömma punkten masseras bort, eller leden knäckas tillbaka på plats. Livet gör ont. Ibland måste vi kanske slås ner till marken för att kunna ställa oss upp med ett nytt och lättare perspektiv.

Usch, jobbigt att skriva om detta.

Men jag tror på Guds upprättelse. På en vandring genom de taggiga och rivande snåren, tillsammans med Honom som bar törnekronan och tog piskrappen, trots att Han var oskyldig.

Den väg Han gick, var inte lätt och smärtfri och utan börda.
Och Han vill upprätta sina barn. Han vill älska dem hela. Tala till dem om de goda planer och tankar Han hade när Han skapade dem. Ge dem goda gåvor.

Det är den Gud jag tror på.

Förlåt. Jag skulle gärna ge en lättare väg, men lätt är inte alltid rätt.

Nu behöver jag vila. Kravlös och återhämtande vila.
Ni fick alltså läsa min berättelse. Hoppas det kanske kan uppmuntra någon.
Förlåt mig, Liisa. Jag ville inte ta ifrån dig din massage. Det var inte tänkt som ett personligt angrepp.

God natt till er alla och ha en god Söndag!

m

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *