…men en del saker är värda att restaurera.

hej! Alltså, jag tror aldrig jag har haft så många klick på något blogginlägg som jag fått på förra blogginlägget. Och då är vi ändå bara uppe på lite över hundra. (med tanke på att jag delade inlägget på facebook, och jag har flera hundra vänner där är det väl egentligen inte så överraskande, men ändå! och jag har nästan bara haft privata bloggar tidigare.)

Jag tänkte ta i tråden lite där jag slutade förra gången. Allt gammalt är inte värt att spara och återanvända. Men allt gammalt är inte heller nödvändigtvis värt att kastas bort.

Jag är nog lite svag för restaureringsprojekt. Jag får ofta säga stopp på grund av tidsbrist, för liten budget och utrymmesbrist när jag ser något gammalt som kunde bli vackert igen.
Detta är inte alltid en bra egenskap, åtminstone inte för mig. För jag är så mycket av en visionär tänkare, men jag är också tidsoptimist och lite väl hoppfull när det gäller vad jag tror att jag kan klara av och orka och hinna med. Så bara för att jag SER potentialen i ett restaureringsprojekt, betyder inte att jag kan förverkliga detta rent praktiskt.
Jag har nog slutfört projekt, och jag brukar nog alltid göra det förr eller senare. Men jag blir ibland riktigt frustrerad när jag ser ett projekt som kunde bli fantastiskt, och jag inte har råd eller tid eller pengar att ta mig an det!

Jag var faktiskt lite irriterad på denna egenskap (eller vad man nu ska kalla det) här i somras. När man liksom går förbi otaliga gamla hus och ser hur vackra de kunde vara, eller när man ser loppismöbler som kunde bli så fina om någon tog sig an dem, men man inte själv kan eller har resurser att göra det.
Jag funderade väl då, där, med Gud i mina tankar, varför han gjort mig sånhär? Varför måste jag leva i denna konstanta frustration över potential som går förlorad, stå och se på förfallet och inte kunna göra någonting.
Jag har t.ex. länge haft, ja sedan jag var kanske tolv år eller så, en dröm att kunna köpa upp gamla hus och bara renovera upp dem och sälja eller hyra ut dem. Men för att det skulle vara möjligt borde man ju ha flera miljoner euro att investera (och det har jag ju inte!) 🙂 Och motivet skulle bara vara den glädje det ger mig att se något återställas till sin ”former glory” och bli funktionellt och ”livfullt” igen.

Ja, jag frågade Gud. Och fick på något sätt en visshet om att det faktiskt finns en mening med detta också!
För precis som jag nämnt tidigare i ett inlägg, tror jag till och med att det vi vill kalla svagheter eller brister, kan finnas där av en anledning. Och om man vågar fråga Gud vad Han tänkt med just de sidor man irriterar sig på i sig själv, kan man få jätteintressanta svar! 🙂 Lite mer av meningen med ens existens här på jorden.

låt mig citera lite bibel…

”Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. ” (1 Kor. 12:22-25)

Dessa verser hade jag länge lite problem med. För jag tyckte liksom att det inte stämde. Jag ville liksom gömma mina svagheter, inte göra dem finare utan helst ville jag att de inte skulle existera. Men när jag började fråga Gud vad Han tänkt med mina svagheter, föll bitar sakta på plats. Det finns en mening med att jag älskar renoveringsprojekt, det finns en anledning att jag ser potentialen istället för den krassa verkligheten i det gamla och förfallna. Gud vill använda det! Och ja, bibelversen handlar ju om kristi kropp, församlingen, inte kanske individen specifikt. Men jag tycker att man ändå kan dra lite paraleller till den individuella människan.

Jag vill lägga över denna längtan att restaurera, på den kyrka jag kommer ifrån. Jag är född och uppväxt inom lutherska kyrkan. Jag har alltid en del av mig däri. Men i flera år nu har jag faktiskt känt mig mindre och mindre som en regelrätt lutheran. Jag sörjer det som man sörjer att man blivit vuxen och lämnat sin barndomsfamilj för att bygga sin egen familj. (och nu pratar jag inte om att starta någon ny kyrka, missförstå mig inte. Inte heller vill jag påstå att jag på något sätt är mognare eller vuxnare än de flesta lutheraner.)
Men det allra allra bästa vore ju om jag fick vara med och restaurera de delar av lutherska kyrkan, som tycks ha fallit i dåligt ljus. Ja, säkert kommer det att komma lite bittra och defensiva kommentarer eller reaktioner på detta, men jag kan inte låtsas som att allt är okej inom lutherska kyrkan längre. Och ärligt talat skulle jag helst se att vi rörde oss längre bort från samfundsbestämningar och istället fokuserade på att vara kristna och Jesu efterföljare. Men vi behöver alla ett sammanhang. Det är också att vara en del av kroppen!

Så jag är fortfarande inskriven lutheran. Jag går fortfarande i lutherska kyrkan, kanske mer än de flesta troende lutheraner skulle jag vilja säga. Så gott som varje söndag går jag på gudstjänst. Och den församling jag är aktiv i känns faktiskt rätt livfull och fri, vilket jag gillar (vi är en väldigt brokig skara gudstjänstbesökare och ledare!), men jag tänker nu mest på Lutherska kyrkan som helhet när jag skriver om detta. Ofta drabbas jag av den samma frustrationen som jag kan uppleva när jag ser ett vackert, förfallet hus, när jag besöker lutherska gudstjänster. En frustrerad kärlek, som jag faktiskt tror att Gud också känner när Han ser på vissa församlingar (inte alla lutherska sammanhang, inte alla församlingar, men en del).

Den frustration man kan känna som förälder när man ser sitt barn gå en väg man vet att inte är bra för det, när man ser någon man älskar fastna i fel beroende eller en härlig människa förfalla på grund av en dålig självbild. Den frustration jag kan känna när mitt lilla barn försöker åstadkomma något själv, som jag så gärna vill hjälpa till med. När jag inte slipper till att göra något för någon, som jag vet att de behöver hjälp med.

Ja, det gör faktiskt ont när jag tänker på hur det känns. :´(

För är det inte precis det som händer när vi försöker något i egen kraft, som en bestämd treåring som absolut ska klara något själv UTAN HJÄLP, eller inte förstår vad det innebär att något gott kommer ”sen” när det vill något ”nu”.

Det sägs väl att det första steget till att komma ut ur ett missbruk är att erkänna för sigsjälv att man har problem, och att man behöver hjälp. Och om vi då i vårt trosliv inte vill ha hjälp, då vill vi i princip inte ha för nära kontakt med ”Hjälparen”, den Helige Ande, eller våra bröder och systrar i Kristus. Kanske vi är för stolta, vi ska ju klara oss själva. Kanske är vi rädda för skammen att erkänna att vi är svaga. Kanske har vi blivit skrämda av andras försök att tvinga på oss sin hjälp, eller sina ”hjälpare”.

Jag tog del i en alphakurs som tonåring. Och i alpha hör det till att man åker på en weekend för att prata om just den Helige Ande. Så det gjorde vi. Vi fick undervisning om den Helige Ande och Andens gåvor och det var inte dramatiskt tyckte jag. Mest ögonöppnande! För jag drabbades av en irritation och besvikelse, över att ingen berättat om detta för mig tidigare. Varför hade ingen berättat för mig att Gud ville bo i mig genom sin Ande och att vi hade fått en Hjälpare som alltid skulle vara med oss? Jag hade varit i kyrkan, på läger och i söndagsskolan, men det enda jag egentligen visste om vad den Helige Ande var att Han nämndes i slutet på diverse böner och välsignelser. ”I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”. Jesus kände jag nog och Fadern.
På engelska hade jag dessutom hört uttrycket ”Holy GHOST” (Buuuuh!) vilket ju inte gjorde den Helige Ande mindre mystisk och skrämmande direkt.
Plötsligt tändes en lampa och jag fattade att den Helige Ande egentligen inte alls var något som skulle vara skrämmande eller obehagligt. Det var något som egentligen borde vara en naturlig del av varje kristens liv.

Det tog ändå många år innan jag skulle förstå det ännu bättre. Men dendär frustrationen fick kanske en början redan där. När jag insåg att en del av treenigheten varit något av ett ”tabu” i vissa sammanhang och att Gud hade så mycket mer än bara nåd och förlåtelse och kärlek. Han hade också en plats i vardagen, en hjälp att klara av livet som troende människa. Gud hade erbjudit en närvaro som man kunde känna och förnimma på ett påtagligt sätt. Det fanns liksom mer! Och jag ville veta vad det innebar.

Jag har aldrig tyckt om när folk ”lämnar skeppet” och liksom ger upp om förändring. Men jag är inte den som ska döma, och ibland är det nödvändigt att lämna etablissemanget och institutionen för att kunna börja något nytt. Hade inte Martin Luther gjort det, hade inte ens min barndomskyrka funnits.
Så jag kan inte fördöma de som tycks ge upp och väljer att starta från noll någon annanstans. Vissa växter måste ju dö ner helt för att kunna skjuta nya skott. En del sammanhang kanske kräver det.
Men för mig har viljan att vara en del av förändringen varit större än hopplösheten som vill ge upp. Och så länge jag inte blir utkastad ur lutherska kyrkan, eller Gud tydligt visar att det är dags för mig att lämna skeppet, kommer jag väl att vara kvar där jag är. (I 1 Kor. 7:20 står det ju ”Var och en skall förbli vad han var när han blev kallad.” Så det kan ju vara en biblisk grund för mig att stanna.)

Så, ja, min bön är att Gud ska få restaurera den gamla kyrkan. Restaurering är inte alltid lätt, restaurering är inte alltid ens möjligt, ibland måste det komma till nya reservdelar och den originella färgen måste slipas bort innan det nya lagret färg kan målas på. Jag tror att Gud är en varsam restaurerare. Hans budget är oändlig och likaså hans tålamod och tid. Och Jesus, som växte upp som en snickares son och själv är hörnstenen för Guds kyrkobyggnad, är väl värd vårt tillit också när vi drabbas av förfall eller skada i byggnaden eller om vi behöver bygga något nytt. Vi kan ju själv försöka göra några snabba lagningar eller tillfälliga lösningar, men sist och slutligen behövs en expert för att kunna återställa ett värdefullt föremål på rätt sätt utan att förminska dess värde.
Som det står i Psalm 127:1…

”…Om inte HERREN bygger huset är arbetarnas möda förgäves. Om inte HERREN bevarar staden vakar väktaren förgäves.”

Ja, jag tycker detta är så fantastiskt! Att Gud vill förnya och återställa den godhet i skapelsen som Han såg vid slutet av varje skapelsedag, ”- det var gott!”. Att Han ser varje människa som en specifik pusselbit i det vackra som Han tänkte när Han började hela skapelsen. Du kan vara ett restaureringsprojekt som Gud har köpt. Det finns inget vackrare, tycker jag, än en människa som lever det liv som det var tänkt att hon skulle leva. Det måste ju vara den ultimata tillfredsställelsen som kreatör/skapare, att se det man skapat/uppfunnit fungera på det sätt som det var tänkt! Det är vad jag längtar efter att se människor göra; blomstra på det sätt som Gud hade tänkt.

Och jag kan bara komma på en gång i bibeln när Gud bestämde sig för att ”börja om från noll” och det var i syndafloden. Men även då fanns det lite kvar av det som funnits från början. Och Han lovade att aldrig göra det igen, för tanken var aldrig att förstöra skapelsen, utan att återupprätta den. Och återupprättelsen väntar vi ännu på, i den nya himlen och jorden. Men det är ett helt annat tema!

Mahatma Gandhi’s citat har snurrat i mitt huvud en ganska lång tid. Tyckte det var bra sagt. 🙂 (bilden med citatet hittade jag på google)

Interesting fact (och helt orelaterat till inläggets tema!):
För övrigt är det idag 32 år sedan en annan med namnet Gandhi dog (hon var inte släkt med Mahatma vad jag vet). Indira Gandhi, som var Indiens första (och enligt wikipedia hittills enda) kvinnliga premiärminister. Hon sköts till döds av sina egna livvakter (!!) just idag för 32 år sedan. Detta vet jag, eftersom just den dagen hon dog, föddes jag. Så bland annat det stod i tidningen den dagen jag föddes.

ja, ja, grattis till mig på födelsedagen! 😛

m

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *