lite om rädsla och sjukdom…

Efter båda mina graviditeter drabbades jag av någon slags ångestliknande hypokondri. Jag hade en del symptom, barnet/barnen hade någon symtom och jag var förstås livrädd för att jag inte längre skulle finnas där för min lilla familj. Timmar spenderades ofta med en ammande baby i famnen och google-sökning på telefonen. Och jag visste nog att jag inte kunde diagnosticera mig själv, att google inte var att lita på, att jag inte borde googla utan istället gå till läkaren med de eventuella symptom som jag hade (de var inte påhittade heller, men jag drog saker till sin spets i min tanke och trodde alltid att ”nu är det kört, jag är säkert dödssjuk”).

Delvis tror jag faktiskt att det beror på att man som nyförlöst mamma SKA vara så uppmärksam på hur man mår både psykiskt och fysiskt. Man ska hålla ett öga på att man inte får nån infektion eller förlossningsdepression, att babyn växer och äter som den ska osv. Och man oroar sig när babyn gråter och man inte förstår varför. Minsta lilla virus eller infektion kan ju vara allvarlig för en så liten människa och man känner ett så stort ansvar för att man välkomnat denna lilla hjälplösa varelse till en så stor och farlig värld.

På facebook delades artikel efter artikel om hemskheter och jag hörde om unga människor, föräldrar som drabbades av plötsliga sjukdomsfall eller olyckor. Jag försökte göra det bästa av situationen, gosa lite extra med min bebis, säga hur mycket jag älskar min man och mina barn, fånga dagen och se det positiva. Men symtomerna gjorde sig påminda och de oroande tankarna gnagde hela tiden, så det var svårt att leva i en avslappnad tacksamhet. Den tacksamhet jag kände var liksom alltid under någon slags skugga av vad som kunde hända. Jag drevs till tacksamheten och att leva i stunden, på grund av rädsla och oro.

Tyvärr bemöttes inte min oro på bästa sätt av läkarkåren alla gånger heller, när jag väl tog mod till mig för att stilla min oro. Ofta hade de inte tid att ge tröst, ibland möttes jag nästan av förlöjligande blickar och kommentarer. Jag förväntades bortse från mina farhågor och magkänslor och bara lita på någon som sett över mig på ett par minuter. Och mitt förtroende för läkarkåren är fortfarande inte riktigt harmoniskt. Men jag är inte helt anti konventionell sjukvård heller.

Efter första barnet avtog detta oroliga tillstånd sakta men säkert. Hormonerna stabiliserades, symtomen avtog i samband med att man fick sova bättre på nätterna, man vande sig med att vara förälder och insåg så småningom att inget ont behöver hända. Och livet blev mera fyllt av andra saker än att bara sitta och stirra på det mysterium som är en ny liten människa.

Efter andra barnet, när oroskänslorna kom tillbaka, hade jag lite annan utgångspunkt, jag valde att inte googla lika mycket, men fann mig ändå under något slags orosmoln. Jag såg mönstret och kom ihåg att jag känt likadant under spädbarnstiden med Emilia. Jag tänkte att det går över. Men min kropp var fortfarande lite ur spel på många sätt, jag sov dåligt (som man ju ofta gör) och världens nyheter var fortfarande inte uppmuntrande och gav inte hopp och tröst. Nära vänner förlorade sitt barn, och jag fick igen påminnas om hur skört livet är; att ingen går ”säker”. Kanske vi alla bara lever i något slags russian roulette, där vem som helst kan drabbas när som helst? Så gick mina tankar och jag kände mig allt annat än trygg, trots min tro och trots att allt var bra hos oss.

Jag undersökte mina bröst regelbundet, eftersom bröstcancer var en av de saker jag var rädd för att få. Men varje gång jag närmade mig den tidpunkt i månaden då jag brukade undersöka brösten, väcktes oron igen; ”tänk om jag hittar något!”
ignorance is bliss, tänkte jag ibland. Men samtidigt var denna ovetskap något som skapade mer oro i mig. Det var ändå bättre att kontrollera, så länge man inte hittade något. Men tänk om jag skulle hitta något…

Och en dag fick jag en aha-upplevelse, ett nytt sätt att tänka som jag kunde ta till när jag skulle undersöka min kropp. Det slog mig hur jag helt missat betydelsen av just ordet ”undersöka”. Under + söka, söka under, inte söka fel och sjukdom och knölar utan UNDER! Jag tog det till mig och sen dess ser jag undersökning som ett letande efter mirakel. Jag kan tacka Gud när jag undersöker min kropp, och tacka för allt som faktiskt fungerar. Jag är inte alltid utan fel och krämpor, men Gud vet varje del av min kropp och varför de finns där de finns. Sjukdom kan komma, men Gud är den som vet allt om hur allt inom mig fungerar. Jag vill överlåta min kropp till Honom och lyssna till de varningssystem som Han installerat i mig också.

”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl.
Benen i min kropp var inte osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.
Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald!
Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig. ”
(Psalm 139:13-18)

Sen jag började undersöka istället för symptomsöka, har jag fått en större frid i migsjälv. Jag har fått gå igenom jobbiga hälsoperioder ändå, men jag har ändå aldrig tvivlat att Gud vill mig väl. Jag mår som sämst när jag inte får sova och återhämta mig. Och jag har insett att det är en av mina stora utmaningar, att kunna vila på rätt sätt. I ett samhälle där vilodagen inte längre helgas är det ibland svårt att tillåta sig själv att ta paus och inte vara produktiv även i viloläge.

Min poäng med allt detta är väl egentligen att jag lärde mig att jag inte borde ta ut något i förskott. speciellt inte lidande och sjukdom. ”var dag har nog av sin egen plåga” står det ju. Det därför vi inte ska oroa oss, står det också.

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” (Matt 6:34)

Så ofta får vi höra hemskheter idag, att vi lätt tar dem för givet, alltså vi räknar med att det onda ska komma men glömmer det goda som är.

Det är en sån balansgång! Att kunna lita på att Gud går med och kan hela våra sjukdomar, samtidigt som vi har ansvar för vad vi gör med våra kroppar. Sjukdom är inte ett Guds straff för synd, men det kan vara en konsekvens av hur vi lever. Och Gud har gett oss direkta anvisningar för hur vi ska leva, och vi får leva nära Honom. Det är inte så att vi behöver gå och bära skam för vad vi utsatt oss själva för, men vi ska vara medvetna om att det vi gör har en effekt på hur vi mår. Skammen får vi lämna vid Jesu fötter.

Jag kämpar själv med vila. Att kunna vila är ännu svårt. Och mina tankar kring detta ska jag spara till ett annat inlägg.

Min pappa är sjuk och vi vet inte hur det kommer att gå just nu. Det har egentligen inte så mycket att göra med detta blogginlägg. Men det är klart att hans sjukdom påverkar mig och får mig att tänka på dessa saker. Men jag dras till bön, för be är det enda jag kan göra just nu. Läkarna gör sitt, men på grund av min tro på Gud kommer alltid mitt hopp att finnas i Honom. I situationer som denna vill jag inte längre gå först till google, eller till läkarkåren, utan till min skapare. Han som designade mig (och min pappa) och vet hur jag ska fungera. Det är Han som får sista ordet.

Det är liksom skönt att få tänka att man är lite som en formel1-bil, som får köra in till rätt garage för depåstop när racet gjort ens fordon trött och slitet. Rätt garage med rätt mekaniker som vet vilken service som behövs just då. Jag kan inte all svensk terminologi för formel 1, men måste ju småle lite när jag läser wikipedias text om depå:

”Depå är den plats på racerbanan, där teamen har sina garage under en tävlingshelg. I depån sker bland annat underhåll av fordon, reparationer och bränslepåfyllning. Under längre tävlingar, som i exempelvis Formel 1, utförs så kallade depåstopp under tävlingens gång. Då kan förarna köra in i depån, stanna utanför sitt depågarage och exempelvis få sina däck bytta, samt i vissa mästerskap även få bränslepåfyllning.

Förarnas team har tillgång till datorer i depån, där de kan se aktuell teknisk data som skickas från bilarna/motorcyklarna och därmed kunna lägga upp strategi för när föraren ska göra depåstopp och om något på bilen måste justeras. Teamen har även tillgång till så kallad teamradio i depån, vilken gör att teampersonalen kan konversera med föraren ute på banan.”
Detdär med teamradio är ju intressant. Kan ju användas som metafor för bönen eller tungotalet, ett sätt för oss att veta när det är dags för en påfyllning av bränsle, eller utbyte av utslitna delar. Eller bara Guds tilltal som kommer när det behövs. Och bilmekanikerna kan ju också vara våra medmänniskor som håller koll på hur vi mår, läkare och nära och kära som kommunicerar med oss för att få oss att stanna upp och fylla på ibland.

Nåja, nu har jag väl svamlat på tillräckligt. Be gärna för min pappa och min familj. Vi har fått flera uppmuntrande budskap som talar för bön, oavsett om han blir helad eller inte. Det är inte lätt att gå igenom sådana här situationer, men med Jesus som går med, orkar man lite bättre.

m

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.