kärlek, kärlek, kärlek…

Jag vill inte verka för blödig och naiv och soft. Bara för att jag pratar om kärlek vill jag inte verka som någon molnsvävande hippie.
Kärlek för mig, är inte något luftslott, inte bara bomull och rosa skimmer.
Kärlek för mig är robust, stadigt, pålitligt och kraftfullt. Hur annars ska den kunna bära allt?

”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor. 13:7 enligt Bibel 2000)

När jag bodde i Sverige, snappade jag upp den småländska dialekten, såpass att jag fick lite smådåligt samvete ibland och i mitt inre såg min modersmålslärare i gymnasiet hytta med fingret och utropa ”standardsvenska!”(inget illa om henne 🙂 ). Men jag fick frid också över detta 🙂 och insåg att jag hellre talar så att folk förstår, än att jag måste upprepa tre gånger det jag vill få sagt och sedan förklara varför jag sa på det viset. Budskapet och kommunikationsförmågan är viktigare för mig än min språkliga identitet. Och jag trivdes med den småländska dialekten, trots att min finlandssvenskhet kom fram i diverse små dialektala missar och finlandismer. Alla finlandssvenskar som nån gång bott i Sverige har säkert upplevt liknande. (som när jag bad någon lägga tv:n ”saktare” eller när jag var tvungen att förklara att ”nog” betydde att jag var säker på något, inte fumlande och osäker…)
Jag pratade småländska/rikssvenska, jag bad och sjöng i princip på ”Sverige-svenska” utan att fundera på det desto mer.

Men, jag minns ett tillfälle när jag plötsligt frustrerades. Det slog mig under en lovsångsstund, att jag inte ville sjunga om Guds ”shäälek” utan istället Hans ”TjäRlek”. För mig fanns det liksom sån pondus i det finlandssvenska uttalet. En pondus som jag liksom vant mig vid, den bild jag fått av kärleken från Gud och den kärlek jag ville sjunga om. Den kraftfulla kärleken, den som inte är rädd för att hålla stadigt i ens hand när det stormar men som kärleksfullt håller en sparkande och skrikande unge i famnen för att skydda den från den lurande faran. Den kärlek som inte väjer undan när det blir svårt eller flyr iväg när de rosa molnen plötsligt blivit grådaskiga eller åskblå.

När man läser igenom Bibeln, borde det klarna att allt handlar om att Gud vill ha gemenskap med sitt folk. Han har hela tiden bjudit in sina barn till gemenskap med Honom. Men man måste kunna se den röda tråden, om vi stirrar blint på alla hemskheter som försiggick, allt blod, allt dödande, alla krig… då missar vi poängen. Poängen att Gud älskar så mycket att Han frustreras till den punkt att Han nästan ger upp om mänskligheten. Men på grund av kärleken kan han ändå inte, på grund av sina löften till sin skapelse, på grund av den längtan Han har till gemenskap med människan vill han inte förinta oss. För att Han vet hur vackert det var i paradiset, när människan levde i orädd men respektfull gemenskap med skaparen – i rätt relation. Därför väntar Han tålmodigt, och Han vill leda oss varsamt närmre och älska oss hela. Därför har Han gjort allt Han kan för att öppna vägen tillbaka till gemenskap med Honom. Synden som stod i vägen, är bortröjd och det finns inget som kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus…

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” (Rom. 8:38-39)
Jag, som förälder kan blir otroligt irriterad och frustrerad på mina barn. Men jag skulle aldrig sluta älska dem.
Häromkvällen till exempel, när jag skulle natta lillasyster och hon bara skulle upp ur sängen hela tiden, lade jag henne tillbaka ner på kudden, bestämt men ändå varsamt. Och hon besvarade detta med att ilsket klösa mig i ansiktet, såpass att det kom ett litet blödande sår bredvid min näsa. Så klart gjorde det ont, och jag blev irriterad och frustrerad, men jag visste att hon nog snart skulle somna ändå. Så jag jag tvingade mig själv att låta min egen reaktion sjunka undan och jag höll mig tålmodigt till den linje jag valt. För jag visste ju att hon var trött och att vila var det hon behövde. (Det går inte alltid lika lätt för mig att behålla tålamodet och fokusera på att vara konsekvent, kan jag trösta er med, om någon tror att jag är tålamodet självt!)
Trots att hon sårade mig, bokstavligen, och jag blev frustrerad och irriterad, förändrade det inte min kärlek för henne. Hon är mitt barn och jag kan inte sluta älska henne.

Och som förälder väljer man sina strider. Ibland måste man låta sitt barn få gå den väg det så envist vill ta, för att det själv ska få lära sig av sina misstag. Som förälder är det frustrerande och ibland rent av smärtsamt att se sitt barn envist vandra fel väg, men det är trots allt kärleken som gör att man utstår detta. Och som en god förälder står Gud vid vår sida och övervakar när vi försöker gå våra egna vägar, och ibland måste Han gripa in och ta emot oss när vi faller. Han är den som plockar upp oss och plåstrar om oss och tröstar oss när vi inser att vi inte riktigt hade på klart hur man skulle göra, när vi inser att vi inte riktigt är tillräckligt stora eller starka för att uträtta de storverk vi hade tänkt.

Jag har fördrivit (ja, kanske mer slösat) en del tid, på sistone, på att se på ett program på youtube (nej, kvaliteten är inte den bästa…). Long Lost Family heter det, och det finns i bl.a. England, Australien och USA. Jag har tittat på flera avsnitt och berörs alltid av dessa historier. Det handlar alltså om människor som tappat kontakten med någon familjemedlem, adoptivbarn som söker sina biologiska föräldrar eller föräldrar som söker det barn de lät adoptera bort för många år sedan.
Så ofta säger den mamma eller pappa som gav bort sitt barn, att de aldrig slutat tänka på barnet. Ibland har familjen splittrats pga. stridigheter eller skilsmässa, och så väldigt ofta vill någon av parterna be om förlåtelse. Även om det egentligen aldrig varit något att förlåta.
Nästan i varje avsnitt är den som söker rädd för att den de söker efter inte kommer att vilja veta av dem, men aldrig har det hänt i de program jag sett. Det är något med dessa program som berör mig så mycket! Jag älskar att se återförening och försoning! Det är så vackert att se någon hitta en borttappad del av sig själv. Att någon som alltid känt sig ensam och vilsen plötsligt får veta att de har en familj de inte visste om. Så vackert och rörande!

Det är som att se liknelsen om den förlorade sonen, i nutid, ibland. Att se när de får träffa varandra och omfamna varandra. Att höra hur de säger att de älskar varandra, trots att de inte ens känner varandra när de levt åtskilda, ibland i ett helt liv. En kärlek som finns där, trots att den biologiska föräldern kanske inte ens fick hålla och se sitt barn.

Jag kommer nästan alltid på migsjälv med att sitta och le, med tårar i ögonen, när det är dags för återförening.

Det speglar ändå Guds kärlek för sina barn, tycker jag. Vi kan söka efter bekräftelse och kärlek här i världen, men det finns någon som alltid har älskat oss, trots att vi vandrat bort eller tappat bort oss i livet. Och trots att hårda ord blivit sagda, och stolthet eller rädsla fått oss att hålla distans till vår Far, välkomnar Han oss med öppna armar när vi återvänder. Som pappan i liknelsen om den förlorade sonen, som ser sonen komma på avstånd, och springer emot honom. Han har väntat på sonens återkomst. Precis som dessa föräldrar i Long Lost Family, som väntat på ett telefonsamtal i tiotals år, eller ett brev där det står att deras barn letar efter dem. Ibland, ja i många fall, har båda parterna sökt efter vandra i tiotals år, utan att lyckas. Många gånger har någon av parterna levt med skuld och ånger i många, långa år. Men när återföreningen sker är all denna sorg som bortblåst. Kärleken och glädjen tar dess plats. Och en ny tid av gemenskap kan börja. Där båda parterna får lära känna varandra, se sig själva i den andra och ta del av  både glädje och börda som den andre bär. Allt på grund av en kärlek som inte kunde glömmas.

Kärlek som bara finns där. Pålitlig kärlek. Uthållig kärlek. TJäRlek. 🙂
Inte bara fluff och mys, men kraft och passion och….brinnande kärlek. En kärlek som inte kan bara glömmas eller slockna.

Glömmer en kvinna sitt lilla barn,
bryr hon sig inte om den hon själv har fött?
Och även om hon skulle glömma,
glömmer jag aldrig dig.” (Jes.49:15)

Ett annat exempel som används för att beskriva Guds relation till oss är äktenskapet, två personer i ett kärleksförhållande som ingått ett förbund.

Många vet hur det känns att älska någon som inte älskar en tillbaka. Så som det känns när man gjort allt för att få någon att älska en, men de vill inte veta av en, eller de vill bara vara vänner, så känner också Gud när människor inte vågar eller vill ta emot Hans kärlek helt och fullt. För så ofta väljer vi att älska och umgås med andra, än att söka oss närmare Gud. (Tack och lov får vi ju människor och saker att älska också här på jorden, men kärleken till Gud förtjänar en speciell plats i var kristens liv.)

När jag läste Hosea i bibeln, tyckte jag det var förunderligt hur Gud använde Hoseas liv för att beskriva sin relation till sitt folk.
Gud sa åt Hosea att gifta sig med en prostituerad och älska henne trots att hon fortfarande var otrogen med andra män. Och deras barn skulle få namn som verkligen inte var trevliga. Den försfödde sonen skulle få namn efter en hemsk massaker. Andra barnet, en dotter, skulle få ett namn som betydde ”inte älskad” och det tredje barnets namn betydde ”inte mitt folk”.
Hosea skulle älska sin familj och visa hur Gud älskade sitt folk trots att det var otroget (och tillbad andra gudar). Och upprättelsen i Hosea kommer i slutet av andra kapitlet, där den engelska översättningen förklarar det bättre än de svenska, tycker jag:

I will plant her for myself in the land;
    I will show my love to the one I called ‘Not my loved one.[i]
I will say to those called ‘Not my people,[j]’ ‘You are my people’;
    and they will say, ‘You are my God.’” (Hos.2:23 NIV)

Paulus citerar detta ställe i Rom.9:25-26:

Så heter det också hos Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad skall jag kalla min älskade, och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens söner.

Så på det sättet är det Gud som älskat oss först. För att vi ska kunna besvara Hans kärlek, behöver vi förstå att Han först älskat oss. Han har valt att älska mänskligheten trots att människor hela tiden väljer andra gudar att älska och tillbe.

Och den som varit förälskad och sedan valt att leva i ett äktenskap, vet också att ordet ”älska” betyder mycket mer än att man bara sitter och tittar varann i ögonen med pirr i magen. Livet för med sig så mycket, och ett äktenskap är så ofta ett val, kärlek är så ofta ett val. Ibland gör vi valet enkelt och ibland är det svårare. Ingen är alltid vacker och snäll och lätt att leva med. Men kärleken gör att man ser värdet av relationen ändå, bara man låter sig själv göra det. Också på de sämre dagarna, eller genom de tyngre perioderna. Bara man minns vem det är man älskar, och man känner varandra, kan man fortsätta älska också när förälskelsen ersätts av mindre vackra känslor.

Gud har valt att älska dig för evigt.

”Fjärran ifrån uppenbarade sig HERREN för mig: »Ja, med evig kärlek har jag älskat dig; därför låter jag min nåd förbliva över dig.”(Jer.31:3)

På samma sätt som i människoförhållanden kan vi gå igenom förälskelseperioder med Gud. Vi kan var helt ”hypade” och tycka att Jesus är helt fantastisk, och lovsångerna sjungs lätt och med glädje. Så kommer dedär dagarna när allt känns tungt, när det verkar som att Gud inte ens bryr sig om sina egna. Förälskelsen har svalnat. Dom dagarna kommer. Men då gäller det att ha på klart vad för relation man gått in i med Honom.

Det är ett förbund som inte går att bryta. Som ett äktenskap där skilsmässa aldrig står på tapeten oavsett vad som kommer emot. Men också ett äktenskap som är värt det, en älskande Gud som inte släpper taget, om du inte ber Honom göra det förstås. Och även då, värker Hans hjärta av kärlek till dig, men av kärlek kan Han också låta dig gå, så som fadern i liknelsen om den förlorade sonen lät sin son gå i början av berättelsen. Kärleken från Gud går inte att släcka. Även om den i många fall är obesvarad i relation till de som Han älskar.

”Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.”(Ps.139:7-12)

Sen är det då som relationen mellan en god Fader och sitt barn. Barnaskapet har du, oavsett vad som händer. Du må ha uppfostrats av någon annan, i en annan tro med ett annat syfte. Men en del av din identitet saknas ända tills du hittar din plats i relation till din skapare, som vill vara en pappa för dig. Du är son eller dotter till en Kung. Ett blodsband kan ingen ta ifrån dig. Och när du ser på Honom, kan du upptäcka mer av vem du är.

Ja, kärlek i sig själv är inte så lätt att förstå sig på. Och alla mänskliga försök att förklara den är ändå alltid lite fattigare än den sanna kärleken från Gud. Egentligen känns det nästan som att jag inte ens vill publicera detta inlägg, för att det liksom inte gör Guds kärlek rättvisa. Det finns ingen förälder som kan visa Guds kärlek tillräckligt bra, inget perfekt äktenskap att illustrera Hans förbund till sitt folk.

Jag vill inte förminska den på något sätt, kärleken, genom mina ord och mina bristfälliga metaforer. För den enda som kan förklara Guds kärlek på rätt sätt är Gud själv. Därför är det så viktigt att vi själva söker Honom, att vi själva djupdyker i Hans ord, som är fullt av kärleksförklaringar. Och så behöver vi låta den Helige Ande ge oss förståelse för vad den röda tråden i bibeln är, så att vi lär känna Guds röst i våra liv. Ju mer vi förstår Hans kärlek, desto mer kan vi stå upp emot de lögner som fienden vill sprida om vår Jesus. För om vi känner Honom, vet vi vem Han är och vem vi är i Honom. Såpass att vi inte faller från vår relation till Gud trots att hela världen skulle skaka. För när man känner någon, personligen, kan man urskilja falska rykten från sanningen om den personen.
Ja, människor kan ju förändras förstås. Ibland händer det att någon man trodde man kände, plötsligt visar sig vara någon/något annat än man trodde. Men Jesus, som ju är Gud själv, är oföränderlig. Han är den samme igår, idag och imorgon. Därför får vi lita på att Han inte förändras, även om ryktet skulle säga att Han är någon annan än vi trodde. Så länge den första bild man hade av Honom inte var någon annan än bibelns Jesus förstås.

Låt inte din gudsrelation glida ifrån dig, ta inte din tro för givet. Som vilken annan kärleksrelation som helst, behöver den vårdas och den behöver tid. Om du inte ännu kan ärligt säga att du älskar Jesus, att du älskar Hans ord och längtar efter att få vara nära Honom, då behöver du låta Guds kärlek flöda över dig genom bibeln, genom andra människors förbön och gemenskap som pekar på Honom.

Bibelns längsta kapitel handlar mest om hur mycket David älskar Guds lag. Bibelns LÄNGSTA kapitel. Psalm 119. Där räknar David upp, gång på gång, hur mycket han längtar efter och älskar och följer Guds lag. David var en man efter Guds hjärta, trots att han inte var fullkomlig och perfekt. Det kan liksom inte hänga på vad du gör eller inte gör, om Gud älskar dig. Kärleken står kvar där. Den stod där innan du gjort något över huvud taget, och den står där ännu efter att du gjort allt möjligt. Men en obesvarad kärlek är sorg för den som älskar och förlust för den som älskats. Åtminstone när det gäller Guds kärlek.

”Sök Herren medan han låter sig finnas,

åkalla honom medan han är nära.” (Jes. 55:6)

Jag liksom upptäckt något, sen jag började läsa bibeln. Det har förändrat mig. Mer än vad jag trodde var möjligt. Jag har upptäckt något fantastiskt och önskar att alla skulle få upptäcka samma sak! Samma gäller den Helige Ande. Ni vet inte vad ni går miste om när ni inte bjudit in Gud i alla era rum.
Don’t take my word for it! upptäck själv! Och om det går trögt, försök hitta nån att läsa tillsammans med, och be tillsammans med, och diskutera tillsammans med. För på samma sätt som det går lättare att träna och motionera om man har någon att träna med, är det lättare att hålla sig motiverad att läsa bibeln om man har någon att dela det med.

Förr tyckte jag mest att psalm 119 var jobbig. Men nu börjar jag sakta men säkert förstå, att man faktiskt kan längta efter Guds ord och Hans lag. Det hade jag inte trott att jag skulle kunna säga. Jesus är en såndär typ som man inte kan låta bli att älska när man väl lär känna Honom.

Men jag vet, många människor är rädda för att älska. För när man älskar är man sårbar, man öppnar upp för besvikelsen och risken för att bli avvisad. Men tro mig, Jesus avvisar inte dig om du inte avvisar Honom.

”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.”(Joh.6:37)

Våga närma dig Gud. Som älskar dig, känner dig och gett allt för att du ska kunna vara så nära som möjligt. För att Han älskar dig.

Ja, det var mitt tarvliga försök till att förklara kärleken. Men kanske det inspirerade nån…
Här nedanför är en länk till en fin svensk sång om Jesu shärlek. 🙂

https://play.spotify.com/track/67sGdAU52qTkbzUnXLDHlU

 

m

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.