jag lever än, jag tror än, jag hoppas än…

hej.

Jag har haft en lång paus.
Det tystnade och började kännas krystat, så jag lät bloggandet vara.

Sen dog min pappa. Och sorg och död i familjen kräver sin tid och tystnad.

Men jag har ändå längtat att få skriva av mig lite. Kanske en del av er som läst här, eller som vet hur mycket jag bad och hoppades på ett helande för pappas del, undrar hur det gått med min tro sen pappas bortgång?

Nåja, visst kom det en svacka där efteråt, när jag plötsligt undrade om mina böner alls var värt något i det stora hela. Men min tro på Gud är trots allt det som hjälpt mig gå vidare. Och trösten har funnits där, den har dykt upp och rört mig till tårar många gånger. Gud tröstar genom sitt ord, genom människors omtanke och ledda ord, genom Andens viskning till ett upprört hjärta.

Jag har känt de flesta av känslor, som man säkert gör efter en älskad människas bortgång. Sorg är en märklig sak. Det rymmer så mycket i detta ord på bara fyra bokstäver.

Men trots att den sista tiden med pappa var tung på många sätt, kan jag se flera orsaker att vara tacksam. Jag tänker inte börja redogöra för alla dessa orsaker, eftersom det kräver mer än ett blogginlägg, snarare en bok om ämnet sorg och tro…

Men jag upplevde en stor nåd. Och senare en ödmjukhet jag inte tidigare känt.

Visst bad jag ihärdigt om helande! Men ju närmre pappas livs slut vi kom desto större under behövdes. Så klart är inget mirakel för omöjligt för Gud! Men å andra sidan tvingas man inse att varje människas dagar är räknade och redan skrivna i Guds egen bok. Och till sist gällde min bön ”allt eller inget”, helande till 110% eller frid för pappa i himlen hos Gud.

Genom hela den tid som jag, och många andra, bad om helande för pappa, var vår bön också att Guds vilja skulle ske. Och att be den bönen är inte nödvändigtvis lätt.
Visst är Guds vilja att hela och upprätta! Men vi kan omöjligt förstå alla vinklar i Guds goda vilja och plan. Och det gör ont att förlora. Man blir arg av att inte förstå.

Men nåden och trösten fanns där, också i dödsskuggans dal. Och nåden och trösten finns där fortfarande när man börjar kravla sig upp igen ur dendär dalen.

Så nej, jag har inte tappat min tro. Inte ens på en god Gud som kan hela och göra det omöjliga.
Jag fick ändå ha min pappa i 32 år av mitt liv. Det är mycket mer än en del får! Och det är nåd.
Det finns många som behöver mirakel, och jag kan faktiskt tänka att det finns många som behöver det mer än just jag.

Och ödmjukheten då?
Jo, vem är jag att begära något över huvud taget, av den Gud som skapat allt och alla och som har en uttänkt tidsplan för hela alltet? Varför skulle jag kräva att Han ändrar om något bara för min skull? Ja, så klart för pappas skull var det ju vi bad, men det var min längtan som var grunden för just mina böner.
Nu förstår jag en annan dimension av följande verser i psaltaren:

” När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom. ”
(psalm 8:4-5)

Ja, ber man att Guds vilja ska ske, så ger man Honom också rätten att INTE göra ens egen vilja eller uppfylla ens egen längtan.

Han sa­de: ”Ab­ba! Fa­der! För dig är all­ting möjligt. Ta den­na bäga­re från mig. Men in­te som jag vill, ut­an som du vill.” (Mark. 14:36)

”Inte som jag vill, utan som du vill”.
Vi ber ofta lättvindigt ”ske din vilja”, utan att faktiskt ta i beaktande att Guds vilja inte alltid är i samklang med vår egen vilja.
Men om vi väljer att gå med Honom, Hans väg genom de snår som oundvikligen kommer, så går Han där med oss; tröstar och lovar att leda längre än vi själva orkar gå. Det är det som min tro ger mig i den tid jag nu går igenom.
Något som bär, genom sorgens landskap och besvikelsens åskskurar.

Jag har fått vara arg. Jag har gråtit. (att skriva detta fick mig också att vilja gråta några gånger.)

Allt man kan göra som förälder, när ens barn är sårat och besviket, är att bära och trösta och försöka plåstra om och försäkra med sin kärlek, när världens hårda kanter tycks sticka ut överallt. Vi vill skydda våra barn från världens och livets hårda törnar, eller så önskar vi ibland att vi kunde ta smällarna i deras ställe. Men det kan vi inte.
Gud kunde dock, och gjorde det. Han tog den värsta av törnarna för vår skull. För att Han skulle kunna gå med oss och känna med oss och trösta och bära och plåstra om också genom döden.

Mer än någonsin behöver jag det. Och Gud levererar! Därför orkar jag nu lovsjunga igen. Och lovsången ljuder bara sannare och ärligare när livets skörhet har slipat tonerna och orden.
Och jag vågar också be. Men min syn på bön och helande har också fått nytt perspektiv. Men det kan jag skriva om nån annan gång!

Exempel på hur Gud leder och tröstar, enligt mig, är hur de låtar som kommer på min telefon (i shuffle mode) när jag är ute och springer kan tala rakt in i situationen. Som idag, när denna kom:

Min vän från tiden i Sverige, David, har skrivit denna vackra sång som en del av en mässa. (scrolla ner för texten)

Bliv kvar hos oss i Din kyrka
Med Ditt heliga ord och Dina sakrament
Bliv kvar hos oss i våra hjärtan
Bevara oss i tro, i stunder av missmod och oro.
Herre, till vem skulle vi gå?
Du har det eviga livet
vi tror och förstår att Du är Gud
Herre, till vem skulle vi gå?
Du har det eviga livet
Genom tvivel och död Du består.
Bliv kvar hos oss vid livets afton
När mörkret lägger sig
Tänds vårt ljus i Dig
Bliv kvar hos oss när sorgen kommer
När ångesten tar vid, Herre Du förblir
Herre, till vem skulle vi gå?
Du har det eviga livet
Vi tror och förstår att Du är Gud
Herre, till vem skulle vi gå?
Du har det eviga livet
Genom tvivel och död du består.

Bliv kvar hos oss i Din kyrka
Förbarma Dig o Gud
Över Din kyrka, Din brud.

Dessutom sjungs den av två andra av mina goda vänner från Sverige-tiden. Bara att höra deras röster gör mig rörd. 🙂
Och sången rör också vid den längtan jag har att Gud ska resa upp sitt folk, sin kyrka.

Sen kom denna:
(för övrigt var detta en bra tempohöjare när jag sprang 😀 pepp-låt!) nedanför står hela texten om nån vill följa med. 🙂

”There’s a rock that doesn’t move
It hasn’t moved, it will never move
Even though the waves come crashing down
There’s a tower on a hill
It’s always strong, it will never shake
It was standing there before the world began
There’s a wave that’s coming in
Washing over this town
It will make or break us, reinvent us
Its time to lay me down
On Christ, the solid rock we will stand
All other ground is sinking sand
On Christ, the solid rock we will stand
Well climb on Your back, take us to higher ground
There’s a song that doesn’t fade
It never fades it was custom made
To raise the sons and daughters of this earth
There’s a sound that’s coming in
Rushing over this town
It will make or break us, reinvent us
Its time to lay me down
On Christ, the solid rock we will stand
All other ground is sinking sand
On Christ, the solid rock we will stand
Well climb on Your back, take us to higher ground
My hope is built on nothing less
Than Jesus blood and righteousness
I dare not trust the sweetest frame
But wholly lean on Jesus name
When darkness seems to veil his face
I rest on His unchanging grace
In every high and stormy gale
My anchor holds within the veil
His oath, His covenant and blood
Support me in the whelming flood
When all around my soul gives way
He then is all my hope and stay
When the last trumpets voice shall sound
Oh, then I may in Him be found
Clothed in his righteousness alone
Faultless to stand before His throne
On Christ, the solid rock we will stand
All other ground is sinking sand
On Christ, the solid rock we will stand
Well climb on Your back, take us to higher ground”

När hela livet skakas, finns det en berggrund att stå på, som håller.

Ja.
Det är hemskt att se hur en älskad människa tynar bort och dör. Jag kan inte säga annat.
Och cancer är en brutal och hänsynslös sjukdom.

Men jag tror fortfarande att Gud helar. Ja, jag tror egentligen att pappa blev helad till 500% minst! Och att det sist och slutligen, bara var möjligt i det himmelska riket som finns på andra sidan döden för den som somnar in i Kristus. I himmelriket är procentenheterna trots allt oändliga :P.

Nåja.
Nu ska jag gå och lägga mig. morgondagen och resten av veckan lär bli innehållsrik och fullspäckad med bl.a. jobb, lovsång, läger och nya stunder av nåd.

Var välsignade!!

m.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *