hur viktigt är det?

hej alla läsare!

Jag har inte bloggat på ett tag. Jag har nog känt en längtan och dragning till att blogga, men inte riktigt fått något att dela konkret på ett bra tag.
Men jag tänkte dela lite kort om några funderingar jag gått och burit på den senaste tiden.

Vi har just firat påsk. En av de högtider som kanske räknas som de största inom kristenheten.
Vi firar, som kristna, att Jesus gav sitt liv… (blah-di-blah-di-blaah…) 🙂

Men alltså, som kristna tror vi ju faktiskt att det är sant. visst? Men alltså förstår vi verkligen vad det betyder??
Det svenska ordet för påsk lär komma från den högtid som judarna firade för att minnas när dödsängeln gick förbi de hus där lammets blod målats på dörrkarmen. (2 Mos.12) (Annat är det med engelskans Easter, vilket tydligen kommer från hedniska traditioner…) Och Jesus död och uppståndelse sammaföll med denna judiska högtid, och på det sättet får uttrycken ”Guds offerlamm” och ”lammets blod” en ännu djupare betydelse.

Okej, men alltså jag har då funderat på detdär med påskhäxor, påskharar och till och med påskägg.
Vi har inte klätt ut våra barn till påskhäxor, dels blev det liksom inte så och dels tyckte min engelske man att det var en märklig tradition. Jag hade egentligen inte tänkt på betydelsen av påskhäx-traditionen förrän jag skulle försvara den på engelska och på något sätt lät det inte helt okej att man skulle klä ut sina barn till häxor. Samtidigt fick jag för första gången uppleva den finska delen av traditionen, där barnen faktiskt läser en besvärjelse/ramsa när man öppnar dörren; en slags ”lyckönskning” för de som bor i huset…eh? trolleriramsa?
Men nåja, var och en får bedöma som de vill och jag skriver inte om detta för att peka finger, faktiskt!
Men det är alltid nyttigt att fundera lite varför man gör som man alltid har gjort och pröva om alla traditioner är värda att föra vidare eller inte.
Jag minns själv med glädje min barndoms påskar när vi gick runt i byn, klädda i förkläde och mammas kjolar, och sen kom hem med alldeles för mycket godis. Jag har ett alldeles speciellt trevligt minne av att ha fått varsin nybakt sockermunk vid ett tillfälle (smakade himmelskt gott!)
Och jag ser lite på vårt lands påskhäxande som på amerikanerna och deras halloween ”trick or treat”:ande. Här är det många kristna som lätt tar avstånd från den halloween-trend som kommit från USA, medan de glatt klär ut sina barn till häxor och skickar ut dem för att knacka dörr och begära godis från grannar och vänner.
Jag skriver inte om detta för att få alla kristna föräldrar som gör detta, att må dåligt! Utan jag vill bara försöka få folk att tänka efter lite vad de faktiskt håller på med.

Det har inte varit särskilt svårt att stå emot denna tradition för oss, eftersom inga kompisar till barnen dragit med dem, de har inte varit på dagis där alla klär ut sig och det har på sin höjd kommit två-tre stycken, finska, påskhäxor till vår dörr under alla de fem år vi bott här i stan. I år kom det inga påskhäxor hit alls. Ändå har vi alltid godis hemma utifallatt det skulle dyka upp nån. För jag är ändå inte så stenhård och butter att jag skulle schasa iväg småbarn från dörren när de kommer, ovetandes om vad jag tänker om häxor och trolleriramsor.

Våra barn får ändå (för) mycket godis under påsk. Vi har gjort en äggjakt, två år i rad nu, vilket också kanske ha hedniska rötter, men inte ter sig lika ockult (alltså förlåt, men häxor och magi är ju ockult!) som påskhäxtraditionen.
Jag kan också tillägga att vi gått och sett på påskbrasor ibland, vilket också lär vara en tradition som kom från att man skulle ”skrämma bort onda andar” under tiden då Jesus var i graven. Var och en måste ju själv få avgöra vad de kan acceptera, men sen finns det ju riktlinjer i bibeln också.
Där kommer funderandet om hur ”allvarligt” det är att hålla på med hedniska traditioner, in. För enligt bibeln borde Guds folk fira ”passover” (vet inte vad det kallas på svenska…) till tidens slut, vid samma tidpunkt varje år. Men en traditionell judisk påsk är nog väldigt annorlunda en traditionell nordisk och kristen påsk. Och Gud säger många gånger strängt att hans folk inte ska ta på sig andra folks traditioner och seder.

Jag frestades att köpa lammkött och på så sätt få det lite mera bibliskt denna påsk, men det blev det inget av sist och slutligen. Läste också på kyrkpressen om hur några kristna vänner börjat fira mer traditionellt judiskt påskfirande (mycket intressant!).

Det blev påskägg, vanlig husmanskost och tid tillsammans med familj och vänner för vår del detta år.

Men det finns mycket som jag funderat på angående trons allvar. Hur allvarligt är det att vi firar/inte firar vissa högtider? Hur allvarligt är det att vi delar eller inte delar påskens budskap? Hur allvarligt är det om vi lite skämtsamt sådär sysslar med gamla hednatraditioner eller ”förkristligar” (funkar det ordet?) gamla hedniska ritualer och beteenden?
Hur allvarligt är det att en som vigt sitt liv åt Jesus Kristus sysslar med fysiskt beteende som påminner om avgudadyrkan eller ockultism? Hur allvarligt är det att vi pratar om ”tur” och ”otur”, knackar i bordet för att vi inte vill att något ska hända efter att vi sagt att det inte kommer att hända eller att vi låter rädsla för förbannelser eller olycka styra oss att göra små eller stora saker ”bara för säkerhets skull”?

Dels vill jag tro att vi är trygga. Trygga i Kristi blods beskydd, så att alla möjliga ockulta och hedniska ritualer inte rår på oss. Men sen vill jag också påstå att ockultism och hednatro inte är något att leka med. Och det behandlade jag i ett tidigare inlägg om den mörka delen av andevärlden, som målas som allt mer ”barnvänlig” och ”puttinuttig”, där vi dels oskyldigförklarar ondskan och dels lockas att söka i andevärlden bara för att det är kul och, tyvärr ibland manifesteras det också som något som fungerar.

Precis som lammets blod beskyddade Guds folk under den första judiska påsken (passover), får vi vara trygga under Guds beskydd genom Jesu Kristi blod än i denna dag.
Men Guds folk skulle också följa de anvisningar som Gud gett till dem för den första påsken. De skulle äta lammsteken innan natten var över och ingen fick gå utanför dörren med blodbeströdd karm under den tid som Gud bestämt. Påsken var ju också det osyrade brödets högtid, då man bland israels folk inte fick äta jäst bröd eller ens ha jäst i sitt hus. Det var viktigt då, vad Guds folk gjorde fysiskt, vad de stoppade i sig och vilka saker de hade i sitt hus. Jag har svårt att tro att Gud på något sätt tycker det är mindre viktigt nu än det var då. På vilket sätt skulle det vara mindre allvarligt idag än det var då? Varför skulle vår generation vara undantaget?

En annan tanke som snurrat i mig ett tag nu, vilket inte är så lätt och roligt, är att ”inget är nytt under solen”.
Med flera terrorist-attacker som hänt bara inom några månader, här i västvärlden (jag kan inte ens börja röra i hur mycket ondska det finns i resten av världen!) och också med anledning av Finlands hundraårsjubileum, slog det mig hur mänskligheten inte egentligen kommit någonstans när det gäller godhet och medmänsklighet.

obs, jag säger inte att det inte finns mycket gott och många godhjärtade människor, bara att det liksom alltid funnits ett visst mått av både ondska och godhet i människans historia.

Jag har liksom, fram tills nu, på något hörn trott att mänskligheten är bättre nu än den var när vi hade världskrig och massmord och förintelse till exempel. Att vi på något sätt ändå lärt oss av vår historia så att ingen NÅNSIN skulle låta det ske igen. Att det var väldigt få som var så makthungriga att de skulle döda för sin egen framgångs skull eller att de som var udda och annorlunda i samhället liksom ändå på något sätt vunnit större acceptans i dagens samhälle än för hundra år sen.

Men det slog mig, när jag såg den föreställning min man jobbar med på teatern just nu, hur lite vi har lärt oss.
Att det för mindre än hundra år sen var inbördeskrig!! Här i vårt land… Dödade människor VARANDRA för att de inte kunde komma överrens. Det finns ännu människor kvar, som levde då! Det, om något borde få oss att fatta att det inte ligger så långt borta i tiden ändå.

Plötsligt slog det mig att jag inte kan ta för givet att världen är en bättre plats nu än den var då. Jag kände stor sorg förstås, och nu kanske du som läser detta också känner så, men sanningen är ju att inget egentligen förändrats.
Det enda som är annorlunda är vad vi kanske insett.

Jag hade väl en viss tillit till mänsklighetens godhet, och blev besviken när jag insåg att mänsklig godhet inte alltid räcker hela vägen.

Men som troende, får jag ändå tröst när jag inser att Gud är densamme. Gud är alltjämt god och värd vår fulla tillit!
Vi ska förstås FORTSÄTTA att kämpa för godheten i samhället och inte ge upp, trots att vi kanske måste inse att världens hopp inte vilar i människors händer. Läs gärna Predikaren i Bibeln, där detdär med godhet och ondska, lycka och olycka, tomhet och mening behandlas… Just den boken är mera filosofi än andlighet kanske, men allt går hand i hand om du frågar mig.

Med Guds hjälp är det möjligt att fortsätta kämpa för godheten.
Godheten segrar. Ondskan och döden är för alltid besegrad i och med Jesu offer.
Alltså fattar vi det??

Vi lever i denna värld, där godhet och ondska hela tiden tävlar om vår uppmärksamhet. Våra kroppar utsätts, våra hem påverkas, nyhetsflödet flödar med publicitet för mestadels ondskans framfart, men också människor hyllas för de goda handlingar som de gör som motvikt.

Folk frågar ”var är nu din Gud?” så som de hånade Jesus själv på korset. Och människor lyfts upp som de enda sanna hjältarna i vårt samhälle ibland.
Men Gud var och är där mitt i allt, som den som ställde sig främst i striden och tog dödsstöten en gång för alla.
All död och allt lidande som sker sedan dess, har inte sista ordet.

Och genom allt vill jag bära med mig den sanningen. Och jag vill sprida det budskapet.
För det är väl just precis så viktigt…

…att det handlar om liv och död.

Påsken är inte bara en trevlig och ljus vårhögtid. Kristus är uppstånden varje dag och bjuder oss till att leva i den uppståndelsekraften varje dag. Genom död och lidande. Oavsett om det sker helande eller inte. Oavsett om vi lever i överflöd eller på gränsen till fattigdom. Oavsett om vi lever eller dör, så har döden aldrig sista ordet!

Det, om något, är värt att berätta! Värt att fira! Värt att gömma i sitt hjärta och satsa allt på.

OM det är sant. (vilket jag ju faktiskt tror!)Då ÄR det allvar. Då ÄR det viktigt.
Jag tänkte på hur många av mina facebook-vänner som kanske undviker facebook eller suckar över alla statusuppdateringar om Jesus och uppståndelsen osv. under påsken. Men jag hoppas ju att de skulle förstå att det är allvar, åtminstone för den som tror på det. Och att det därför faller sig som en självklarhet att man vill dela detta budskap. Och jag hoppas att de därför skulle ha överseende med oss troende, för att vi plötsligt skriver och delar om Jesus till höger och vänster.

Men mest av allt, önskar jag att alla fick förstå allvaret, och sedan efter det…GLÄDJEN!

Glad Påsk!
varje dag 😉

m

One thought on “hur viktigt är det?

  1. ”Beware lest any man spoil you through philosophy and vain deceit, after the tradition of men, after the rudiments of the world, and not after Christ” Colossians 2:8. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *