Hemmamamman som ville gå på vatten.

Ursäkta pausen!
Jag kom av mig lite. Fick för mig att mitt bloggande gav ett intryck av att jag hade allt på klart, att jag verkat lite arrogant och know-it-all… (Hej hej Jante!)
Sanningen är ju att jag verkligen inte har allt på klart!
Jag är en hemmamamma (till största del just nu) som går hemma med en tvååring och en fyraåring om dagarna. Jag har inte bättre förutsättningar än de flesta, men när inspirationen kommer och jag upplever att Gud gett mig hjälp och metaforer för att förstå olika saker i det andliga och fysiska livet lite bättre, då får jag liksom en sån stark drivkraft och vilja att dela med mig av detta. Jag hoppas att folk som läser, förstår att jag inte besitter någon slags specialkontakt med Gud eller får uppenbarelser och aha-upplevelser från Gud sådär stup i kvarten.

Vissa dagar glömmer jag att läsa Bibeln och bönerna blir trötta och korta. Andra dagar sätter jag mig hellre framför någon dramaserie och glömmer bort världen än att jag tar itu med de saker jag vet att jag borde. (Tror att Gud gärna skulle se förändring på den punkten, och visst har det blivit bättre också, men det är en del av mitt liv som jag får kämpa med ibland…)
Vissa dagar blir jag nervös och rädd och beter mig som en överdriven drama-queen. Och tyvärr har det ofta att göra med hormoner eller sömnbrist eller dendär Jante som lyckats påminna mig om något område där jag ”alltid” misslyckas. (jag ska inte rada upp den listan på områden här!) Oftast kommer de dagarna också när berget av ogjort arbete hunnit bli så stort att jag bara kollapsar och trotsar emotionellt. Jag vill ofta bara vara ett barn igen, och slippa allt vuxenansvar, för jag känner mig inte som en vuxen alla dagar.
Så inser man plötsligt att man är tvåbarnsmamma, tretti plus och har huslån och bilbesiktning och lever halft på hemvårdsstöd och måste betala försäkringar och amorteringar och sanda uppfarten och hänga tvätten igen och sortera tvätten och natta barnen och gå på föräldrarmöte och…så vidare.

Sen får jag ju också kalla mig för egenföretagare (inte alls en sån egenföretagare som en del entreprenörer är), låtskrivare, artist, dotter, syster, fru och många verkar vilja kalla mig för professionell musiker…vilket jag inte ALLS känner mig som (jämfört med de som har papper på vad de kan). Mest av allt just nu, känner jag mig som hemmamamma. Men det är väl en sån tid just nu, en tid då jag är hemma så mycket att allt jag är utanför hemmet börjar kännas lite spännande och overkligt.
Jag börjar så småningom engagera mig mer utanför hemmet. Jag anar en del förändringar inom det närmsta året eller så, men Gud får göra det Han vill inom den tidsram Han har tänkt. För det blir bäst så, har jag lärt mig av erfarenhet och så står det nog om det i Bibeln också.

Så, detta är sanningen om hemmamamman som vågade krypa ut ur sitt skal och börja blogga om stora saker.
En bra bok jag har i min hylla heter ”livet är enkelt men inte lätt”. Det är längesen jag läste den, men jag minns att den var bra. 🙂 Minns speciellt ett kapitel som handlade om utvecklingsstörda och vad som egentligen är ”normalt”. (och vad hade det med något att göra kan man fråga sig!?)

I alla fall, jag flummar nu på här idag. Inget desto mera andligt i detta inlägg.
Jag har varit förkyld ett bra tag, vilket gjort att jag inte kunnat åka och hälsa på mina föräldrar, vilket är trist.
Jag har ändå varit och sjungit i kör, spelat in sång till pop-låt som förhoppningsvis kunde bli en hit i asien och i söndags höll jag en predikan.

Rösten idag är väldigt trött. Så jag väljer att blogga istället, medan mina barn ser på Peppa pig (Eller Greta gris på svenska; underhållningstips för hela familjen!).

I slutet av förra sommaren var jag inbjuden att sjunga i Särkimo Pingstkyrka, och efteråt blev jag frågad om jag också predikar…jag svarade ja. Men de gånger jag ”predikat” innan var det alltid i egen församling eller på ungdomssamling eller liknande, och nästan alltid har det handlat om lovsång och tillbedjan. Men just då tänkte jag att jag nog säkert skulle kunna predika, om man tänker på allt jag fått skriva här på bloggen till exempel. Jag kände att gärna delar med mig av det jag lärt mig helt enkelt…(Jante vrider sig i stolen).
Så blev jag tillfrågad att predika i Särkimo, och förra söndagen var datumet.
Då fick jag uppaningen att tala om det ”Gud hade lagt på mitt hjärta”.

Och jag hann undra många gånger unden veckan innan, om jag (den arroganta hemmamamma-bloggerskan :P) tagit för mycket vatten över huvudet.
Trots det, formades en predikan. Och på själva Söndagen kände jag mig lugn och ovanligt organiserad, haha.
En liten skara åhörare fick då höra mig tala om vikten av att dela med sig av vad Gud har gjort, att vi behöver påminna oss själva om att Gud fortfarande gör under, hjälper i vardagen och bryr sig om helt vanliga människor och hör deras böner. Att vi inte behöver ha varit alkoholist eller dödssjuk för att vår vittnesbörd ska ha betydelse för någon annan (men att också dessa fantastiska vittnesbörd om död till liv behövs förstås!)

Jag predikade ju lika mycket till migsjälv. Det är viktigt att dela vad Gud har gjort, och det är det jag har velat göra här på bloggen.
Bra är ju om man kan förankra det man delar med sig, i Bibelns ord. Och inte bara i enstaka verser utan helst i den genomgående röda tråden som Bibeln visar på. Men jag vill också tro att Gud ännu har mer att ge än det som finns i Bibeln. Missförstå mig inte, Bibeln är en del av grunden vi vilar vår tro på. Men för mig är Bibeln bara början! Historien om de som följer Jesus skrivs ju hela tiden. Om Gud är den samme igår, idag och för alltid, betyder det ju att Han kan göra samma saker och mer än vad som står i en bok. Jag vill inte begränsa Gud.

Gud är större än boken, men vi lär känna Honom genom boken. Vi var ju inte med då…för flera tusen år sen när boken blev till. Vi behöver ju förstå vem Gud var DÅ och därför är Bibeln jätteviktig. Så om vi läser och förstår vem Han var DÅ, kan vi sedan försöka få grepp om att Han alltså är samma IDAG. Och det ger oss hopp om att Han också kommer att vara likadan i FRAMTIDEN.

Alltså det faktum att Gud räddade de tre männen ur den brinnande ugnen – Han kan alltså göra liknande än idag!
Eller att Han gav manna i öknen när folket var hungriga och gnälliga – Han kan göra det också i framtid eller nutid om det behövs!
Eller att Jesus helade den kvinna som rörde vid Hans mantel – Han kan alltså hela någon än idag, om vi sträcker oss att nudda vid endast en liten del av den Han är.

När jag körde tillbaka hem från Särkimo, som ju ligger ut i Maxmo skärgård, stannade jag vid en bro på vägen och tog en bild. Det var en ganska grå och mulen dag, men det mildare vädret hade gjort så att isen hade ett lager av vatten ovanpå och det såg ut som en spegel. På ditvägen hade jag sett några människor ute på isen, och det såg ut som att de gick på vattnet.
Det har kännts lite så på sistone, som att jag ivrigt velat ta mig närmre Jesus på vattnet, som Petrus. Och jag har modigt tagit steg ut, men också tvivlat i vissa stunder, när jag börjat se mig omkring och glömt att det var Jesus som bjöd mig att gå. Och i ärlighetens namn, det var ju faktiskt Petrus idé att gå på vattnet, inte Jesus’. Men Jesus uppmuntrade och var villig att hjälpa Petrus. Kanske det var både ett mirakulöst tecken för att hjälpa Petrus att tro, men också en övning i ödmjukhet. För att Petrus skulle förstå att Han kunde ta Jesus på ordet och inte behövde göra något spektakel för att bevisa att Jesus var den Han sa att Han var. Såhär gick det:

 Sedan gick han upp på ett berg för att be. Så blev det natt, och ute på sjön råkade lärjungarna i svårigheter. Det blåste upp, och de hade all möda att se till så att båten inte kantrade.
 Omkring klockan fyra på morgonen kom Jesus till dem, gående på vattnet!

De skrek av skräck, för de trodde det var ett spöke.
Men Jesus talade genast till dem och sa: Var inte rädda! Det är jag!

Då ropade Petrus till honom: Herre, om det verkligen är du, så låt mig få komma till dig på vattnet.
Javisst, sa Jesus. Kom! Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus.
Men när han såg de höga vågorna blev han rädd och började sjunka. Rädda mig, Herre! skrek han.
Genast räckte Jesus ut handen och tog tag i honom. Är din tro så liten, sa Jesus, varför tvivlade du?

Och när de klivit i båten lade sig vinden.
Och de andra som satt där i båten föll då ner för honom och sa: Du måste vara Guds Son! (Matt.14:23-33)

 

Ofta pratar vi kristna om att stiga ut ur båten. Som att det är något vi ska göra och behöver göra. Och visst är det nyttigt att testa sina gränser och våga gå ut i tro, trots att man känner sig lite orolig och nervös för om det verkligen är Jesus som står där framme på vågorna.
Vi får ju inte bli alltför bekväma i vår båt, så att vi inte vågar ta steg i tro, utanför vår bekvämlighetszon.
Men man kan leva sitt liv som kristen, tryggt gungandes i sin båt, trots stormiga vågor och låta Jesus gå där på vattnet och komma till båten istället. Men jag tror nog att Jesus ändå gillade Petrus iver att tro. Petrus måste ju ha varit ganska säker på att det var Jesus och inte ett spöke, annars hade han väl inte ens föreslagit att gå på vattnet.
Kanske det egentligen var de andra lärjungarna som tvivlade, och inte Petrus.

I sista versen står det ju att ”de andra som satt där i båten” föll ner för Jesus och sa att Han var Guds son.
Så kanske Petrus var den som trodde och ville bevisa för de andra lärjungarna, vad vet jag!?
Han trodde iallafall tillräckligt för att ta steget ut, men sen var han helt hjälplös när han tappade fokus på Jesus och började tvivla.

Jag känner mig ofta rätt dumdristig i min ivrighet. Jag hittar stort mod för att ta ett steg, men sen blir jag nervös och börjar undra om det var en dum idé att gå i den riktningen som jag tog. Tänk om det inte VAR Jesus!? Tänk om det bara var ett spöke eller min egna dumdristighet!?
Och många gånger finner jag migsjälv plötsligt ropandes ”Jesus, rädda mig!” och så finns Han där.
”Är din tro så liten, sa Jesus, varför tvivlade du?”

Jag undrar ibland varför Han måste vara så vag? Varför kan Han inte bara vara så tydlig hela tiden, så jag inte behöver gå där på vattnet och hoppas att jag inte är helt fel i mina antaganden?

”Nu ser vi en gåtfull spegelbild,
men då skall vi se
ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast till en del,
men då skall jag känna fullkomligt,
liksom jag själv har blivit
fullkomligt känd.” (1 Kor. 13:12)

Det är väl så att så länge vi lever i denna ofullkomliga värld, kan vi aldrig helt förstå och ha allt på klart när det gäller Gud och evigheten.
Men av nåd får vi ändå ta steg i tro. Och Jesus klandrade ju inte Petrus för att han velat gå på vattnet, utan om man nu kan säga att Han klandrade honom, var det ju för att han inte trodde tills han gått ända fram. Men ändå anar jag en kärleksfull ton i hur Jesus talade till Petrus. Jag litar på det att Jesus kände Petrus och visste hur han skulle ta just de ord han fick.

Och hela detta scenario utspelade sig innan lärjungarna fått den Helige Ande. Det hade varit intressant att veta om Petrus någonsin ”gick på vattnet” igen, och fick upprättelse. Men samtidigt finns det ju många andra mer viktiga saker som han och de andra lärjungarna hamnade att göra, som trotsade de begränsningar som vi som människor lever under här på jorden. Det är ju inte meningen att vi ska göra Guds verk till nån showbusiness, där vi promenerar på vattnet bara för att folk ska applådera och säga ”WOW!”

Precis som det irriterar mig när mitt barn vill ha plåster bara för att det är fint med prinsessor på, irriterar det när folk gör underhållning av något som är tänkt att vara hjälparen, den Helige Ande.
Vi kan inte komma ifrån att folk fascineras av mirakel och tecken, men dessa fenomen finns inte till för att bevisa att Gud finns, utan för att Hans vilja ska ske och Hans namn ska bli ärat. Han visar sin kärlek genom det Han gör, och ju mer vi litar på den kärleken, desto mer tror jag vi kan få uppleva mirakel och stärka vår tro.

Jag tänkte när jag såg dedär männen som gick på isen i Särkimo, att det ju är lite ironiskt att vi går på vattnet här, på vintern.
Man kan ju tycka att vi som är vana med att gå på ”vattnet” på vintern, skulle tycka det var mindre skrämmande att gå på vattnet i övrigt. hehe.
Men också för att våga gå på isen behöver man ha kunskap om de förhållanden som gör isen trygg att gå på. Man behöver ha lite skärgårdsvett och veta var strömmarna under isen skapar fara, och så behöver man ha koll på väder och vind och veta när isarna är tillförlitliga. Och det är inte året runt som vattnet är lika lätt att gå på. Livet är sällan så stilla och ”fruset” som det är vintertid här i vårt land. Omständigheterna varierar och likaså storleken på vår tro. Under vissa tider i livet är det lätt att gå på vattnet, om det är som tjock och stadig is och vi vet vad vi gör. Men så under stora delar av året är vattnet väldigt levande och oberäknerligt eller bara kallt och stilla utan att för dess skull se särskilt stabilt ut (att gå på då).
Ibland krävs mer tro än kunskap, när vi ska trotsa naturlagar och gå iallafall. Ibland krävs det bara att vi går på det vi känner till, den is vi vet att håller.
Samme Gud som lät Petrus stiga ut på vågorna, låter dig pröva dina vingar i tro. Och oavsett om du tror tills du nått målet eller ropar på hjälp mitt i stormen, så tar Jesus dig vid handen och lämnar dig aldrig att drunkna. Kanske Han leder dig tillbaka till båten och ber dig pröva igen nån annan gång, när Han fått visa dig mer av vad du har fått i Honom. Kanske du då har tro att gå ända fram, eller ännu längre.
Ett misslyckat försök till handling i tro är ofta bättre än inget försök alls. Och Guds nåd räcker för många försök.

Samme Gud fick mig att svara ”ja” när någon frågade om jag också predikar.
Och jag tvivlade på vägen, men det gick bra till slut. Och nu är jag tillbaka i båten, med förkylning och nackspärr men kanske lite mera tilltro till att Gud går med också i de lite mer ovanliga uppdrag jag tar på mig i min dumdristighet. 🙂

tack och förlåt.

m.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *