fallet om fallandet.

Det börjar vara ett tag sen jag bloggade.
Jag har haft ett blogginlägg på lut ett tag, men det har krävt en hel del eftertanke och jag har lite dragit mig för att skriva om detta ämne, eftersom jag inte vill förhasta mig och säga något som jag inte kan stå för sen.
Jag har funderat mycket på kopplingen mellan fysiskt och andligt ganska länge nu. Så klart var tungotalet en början på dessa funderingar, eftersom det är en fysisk sak som händer under den Helige Andes påverkan.

Men tankarna började på allvar ta fart efter att jag ställde en fråga i förra blogginlägget.
Jag skrev att jag inte förstår mig på meningen med att falla omkull i anden. Och så skrev jag att någon kunde höra av sig om de hade nåt svar på det. 🙂 Jag fick en kommentar (Tack, David!) och genast började mina tankar snurra och plötsligt kändes det ändå som en självklarhet för mig att också fallandet måste ha ett syfte, men att det kanske är många som, liksom jag, inte förstått vad det riktigt handlar om.

David skrev dock att han börjat tvivla på att det alls är ”så kristet” att falla. Men redan då jag läste den meningen första gången kunde jag inte få frid över den tanken. Jag beslöt mig då för att försöka lära mig mer om detta och har försökt att ta i beaktande både folks erfarenheter som jag fått ta del av och förstås vad Bibeln ger för information om liknande händelser, för de finns omnämnda.

Jag slog upp (med lite hjälp av google och biblegateway.com) de ställen där fallande nämns i bibeln och drog slutsatsen att det verkar finnas lite olika sorters fallanden. Det finns de som faller ner på sina ansikten och ber/tillber eller bävar inför Guds närvaro. Och så finns de personer som faller rädda eller chockade till marken. Och så föll faktiskt bl.a. Paulus, eller Saul som han ännu då hette, när han mötte Jesus på vägen till Damaskus.

Redan då, när jag läste om dessa fall, fick jag bibliskt stöd för det jag redan lite misstänkte; att det kan handla om olika sorters fallande. Det bibliska fallandet handlar dels om att ödmjuka sig inför Gud, när man faller framåt, villigt och överväldigad av Guds närvaro. Man faller i tillbedjan, bön eller respektfull vördnad för Gud. Men då är det kanske inte samma sorts fallande som när en människa kollapsar pladask, faller bakåt eller ligger och skakar halvt medvetslös (åtminstone ser det så ut ibland) i den Helige Andes närvaro.
Så jag började då fundera på dendär andra sortens fallande…

Jag börjar mer och mer förstå att det andliga och det fysiska inte riktigt går att skilja åt. Gud vill att vi ska ära Honom med allt vi är, detta inkluderar våra kroppar.

En del av de personer i Bibeln som det inte tydligt står om att de föll framåt/på sina ansikten/och tillbad, tycks ha varit människor som INTE följde Jesus eller tillbad vår Gud. Exempelvis vakterna som kom för att ta Jesus till fånga i getsemane, Saul på väg till damaskus och vakterna som stod vid graven när Jesus uppstått…

” Plötsligt blev det en våldsam jordbävning. En Herrens ängel kom nämligen ner från himlen och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans ansikte lyste som blixten, och hans kläder var vita som snö. Vakterna blev skräckslagna när de såg honom, och de föll till marken och låg där som döda.”(Matt. 28:2-4)

Vakterna var ju knappast några Jesus-följare eftersom de stod där för att vakta graven från lärjungarna. Och skräcken som kom över dem när de såg ängeln gjorde att de föll och låg som döda. Alltså kan Guds härlighet förorsaka fallande oavsett om man tror eller inte tror. Guds kraft är väl bara så pass stark att en mänsklig kropp inte har en chans när den kommer i närheten av det himmelska.
Paulus, alltså före detta Saul, delger sin upplevelse av mötet med den uppståndne Jesus flera gånger i apostlagärningarna, men på inget av dessa ställen står det att han föll framåt och tillbad eller villigt ödmjukade sig. Paulus (och de han hade med sig enligt Apg. 26:14) föll inför det överväldigande mötet med Jesus i Hans härlighet.

 ”Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. Och han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”.  Han frågade: ”Vem är du, Herre?” Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.  Men stå upp och gå in i staden, så skall du få veta vad du måste göra.” Männen som reste med honom stod där förstummade. De hörde ljudet men såg ingen. Saulus reste sig upp från marken, och när hans ögon öppnades kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack.”(Apg.9:3-9)

Så av detta började jag tänka som så, att ibland måste Gud bokstavligen slå ner en människa till marken för att den ska förstå att den är i Guds närhet. Det sker något i själva fallet också, med den person det gäller, som för Paulus som hörde Guds röst och fick tydliga fysiska resultat (han blev ju tillfälligt blind efteråt) av mötet med Jesus. Men min slutsats blev att det andliga direkt måste kunna påverka det fysiska såpass dramatiskt att hela varelsen faller till marken.

Egentligen borde inte detta vara något för en kristen att förvånas eller förskräckas över. I bibeln finns så många exempel på hur Gud påverkar den fysiska kroppen, dels genom fallandet men också genom helanden och tecken till exempel. Vår Gud är ju en fysisk Gud också, Jesus själv är ju liksom det ultimata beviset på att Gud kan verka i det fysiska. Bara det att Jesus blev till i jungfru Marias livmoder är ju ett tecken. Och jag tänker också på det ställe där Mose fick ett tecken på att Gud skulle vara med honom, genom att Gud gjorde så att hans hand fick spetälska…

Och Herren fortsatte: ”Stick handen innanför manteln!” Mose stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. Herren sade: ”Stick tillbaka handen innanför manteln!” Mose stack in handen igen, och när han sedan drog ut den var handen åter som förut.”(2 Mos.4:6-7)

Vår Gud kan påverka det fysiska, det går liksom inte att bortse ifrån det. Ja, egentligen känns det helt löjligt att behöva säga detta över huvud taget. Gud har ju skapat allt fysiskt i oss och omkring oss, så varför skulle Han inte kunna påverka det?!

Men om Gud och den Heliga Ande kan påverka det fysiska, hur är det då med andra andar? För det är också så, enligt mig och med mycket bibliskt stöd, att det finns onda andar och de kan också manifesteras på olika fysiska sätt.
Ett annat ställe där det nämns fallande i bibeln är ju när Jesus driver ut en demon ur en pojke (Mark.9:20, Matt.17:14-15). Det står att pojken ofta föll i elden eller i vatten och i Markus står det såhär:

”Och de kom med honom till Jesus. Så snart anden fick se honom slet den i pojken, och han föll till marken och vältrade sig och tuggade fradga.”

Så snart anden fick se Jesus föll pojken och vältrade sig och tuggade fradga.
oj.

Jag har fått höra folk som säger att denna pojke troligtvis hade epilepsi. Att det på den tiden inte fanns alla diagnoser och att det egentligen handlade om en sjukdom som skulle helas, inte en demon. Men på de ställen i bibeln där denna händelse nämns är det klart och tydligt en demon det handlar om. Det står aldrig att det var en sjukdom, utan klart och tydligt att det handlade om en demon.
Å andra sidan pratas det också om ett helande i samma sammanhang. Men det är ju inte omöjligt att demonutdrivning i princip är väldigt likt ett helande. För man sätter ju kroppen fri från något som skadat den.
Jag säger inte att all sjukdom beror på demoner eller andlig attack, men vi måste ändå öppna upp för den möjligheten att det kan ligga något andligt bakom fysiska yttringar.

Speciellt om någon faller i den Helige Andes närvaro i samband med förbön eller liknande måste vi acceptera att det andliga jobbar i det fysiska. Det kan alltså vara ett tecken på att personen i fråga behöver bli befriad från en demon. Men det kan också vara ett personligt möte för den personen, med Gud, som får dem att komma närmare Honom.

Men då kommer följande fråga, hur märker vi skillnaden? Om vi ska kunna befria människor från demoner, så måste vi ju också veta när det behövs. Det är ju ännu ett hett tema man kunde skriva om! (ett tema som jag inte har någon erfarenhet av whatsoever!)
Men en sak vet jag, att andeutdrivning inte är något som vi måste göra hela tiden, till höger och vänster. Ibland går också detta till överdrift, och det är delvis orsaken till varför många kristna är väldigt försiktiga att över huvud taget nämna ordet demon.
Men det handlar igen om urskiljning och att känna igen Gud när det är Han som verkar. För att vi ska kunna göra det, måste vi spendera mer tid i Bibeln och i tid i bön och tillbedjan. Vi är tillbaka i den personliga gudsrelationen och vikten av att spendera tid med Gud i Hans ord. Och gåvan att skilja mellan andar hör också till en av nådegåvorna som inte kanske ges i samma mått åt alla. Men det kanske ändå behöver ingå någon slags baskunskap om detta med att pröva andens tillförlitlighet. Det står ju också om detta i 1 Joh.4:1-3:

”Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen.”

Problem uppstår när vi endera accepterar alla andar som goda, eller förnekar andevärldens fysiska skeenden och förklarar alla andliga manifestationer som onda. Båda dikena är farliga. Om vi lyssnar och litar på allt som tycks vara andlig manifestation, faller vi för vad som helst. Om vi väljer att undvika allt som kan vara andliga manifestationer, går vi också miste om vad den Helige Ande kan och vill göra i våra liv.
Det är lite som att plocka svamp. 🙂 Man behöver veta vilken sort som är ätbar, annars kan det ha förödande konsekvenser. Lika riskabelt är det att leka och experimentera i andevärlden, eller mer egentligen, eftersom det förr eller senare börjar handla om liv och död.
Fienden är också kapabel att imitera godhet och skönhet, precis som lömska svampar säkert kan ge mättnadskänsla eller smaka ofarligt i början. Jag har hört flera vittnesbörd från människor som trott sig tjäna goda syften men varit i fel andes tjänst. Allt gift smakar inte bittert. Och allt som smakar gott är inte alltid nyttigt.

Jag försöker inte skrämma någon! Jag önskar bara att alla skulle förstå att inte lita blint på allt som känns bra eller gott vid första intrycket. Men också att vi inte kan låtsas som att ondskan och onda andemakter inte finns.
För om vi utgår ifrån att vi befinner oss i en strid, vilket det ju faktiskt står om också i bibeln, så är det väldigt ansvarslöst att ignorera fiendens existens, då får han ju fixa och trixa hur han vill och alla bara låtsas som om ingenting händer.

Alltså, detta tema med demoner och fysiska manifestationer är rätt så jobbigt att tänka på och skriva om, för vi skulle helst inte börja blanda det andliga med det fysiska för mycket. Vi vill liksom ha våra kroppar ifred. Vi vill separera vårt anliga liv från vårt fysiska jag. Vi vill helst få göra vad vi vill med våra kroppar och nöjer oss med att ge våra tankar och känslor och vår själ och hjärta till Gud.
Men om jag läser Bibeln och vill tro på det som står där, måste jag ta tag i detta. Enligt Bibeln är dessa två väldigt sammankopplade och påverkar varandra på många sätt. Det går ju inte att ”följa” någon bara i tanken och i hjärtat. När Jesus sa att vi måste ta vårt kors och följa Honom, då pratade han väl inte bara om ett teoretiskt begrepp. Det involverar vår kropp och dess villighet att gå i Jesu fotspår. Vi kan liksom inte följa Jesus bara som man följer någon på instagram eller twitter.

Men problemet är att vi har fått lära oss från tidig ålder att andligt och fysiskt inte ska blandas ihop. Spöken ”finns inte” och är således inget att prata om, magi är bara trick och illusion. Vi har indoktrinerats att tro att det andliga ska skötas separat från det fysiska. Och visst finns det också en viss sanning i detta! För oberoende av hur vår fysiska person mår, kan vi ändå ha frid i själen hos Gud.
Men om man ser på vad som finns tillhanda på tv-tablån dessa tider, är det också mycket som vill få oss att förklara allt demoniskt som fiktion och påhitt. Själv har jag kämpat med detta också, eftersom jag själv sett en del på serier och program som gjort ”underhållning” av den andliga världen och ondskans manifestationer. En del är väl nog påhitt men andra saker är inte lika osannolika.
Och införandet av Halloween här i vårt land, är också ett sätt att snuttifiera och försköna eller försvaga ondskans effekter på vår värld. Om vi plötsligt börjar klä ut våra barn till alla möjliga mörkrets figurer, blir dessa fenomen plötsligt ”gulliga” och ”oskuldsfulla”. När sanningen om mörkrets makter, också enligt bibeln, inte är något att leka med eller bortförklara.

Så länge vi är i denna fallna värld, pågår en kamp om människors kroppar och själar, och den onde ligger inte lågt och skyr inga metoder för att vilseleda folk. Men det står inte heller att vi ska gå omkring i fruktan för den onde. Nej vi ska frukta Gud och ingen annan.

 Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.”(Matt.10:28)

Och gudsfruktan handlar inte främst om att vara rädd, det har jag redan nuddat vid lite kanske, eftersom det inte finns någon rädsla i kärleken och Gud är kärlek.
Och så länge vi har Jesus i vårt hjärta, och är fyllda och ledda av den Helige Ande behöver vi inte vara rädda. Om vi läser vidare i första Johannesbrevet, kapitel 4 där jag redan citerade vers 1-3.

”Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, ty han som är i er är större än den som är i världen.” (1 Joh. 4:4)

Han som är i oss är större än den som är i världen. Om vi är fyllda av den Helige Ande, finns det inte rum för andra andar. Och Jesus har vunnit över ondskan en gång för alla. Men ännu är inte striden här på jorden över, striden över varje människas liv. Oavsett om vi själva vill medge det eller inte, så pågår den hela tiden. Ondskan försöker få grepp om varje människa, och vi går alla medvetet eller omedvetet i tjänst för någon. Vare det då oss själva, fienden eller Gud.
Och vad vi gör med våra kroppar har betydelse. Om den Helige Ande får ta plats i oss, leder Han oss att tjäna Gud med allt vi är, fysiskt och andligt.

”Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.” (Rom.12:1)

Alltså vi ska frambära våra kroppar, för det är vår andliga gudstjänst!

Men vad är då rätt och vad är fel sätt att använda sin kropp? Ja, det får väl den Helige Ande hjälpa oss att förstå, ju mer vi ger Honom tillåtelse att bo i oss. Som Paulus skriver i 1 Kor.6:18, är våra kroppar tempel för den Helige Ande. Och även om den Helige Ande inte kräver någon fitness-kropp eller estetisk skönhet för att vilja bo i oss, (tack och lov!) så vill Han med Guds härlighet förvandla våra fysiska kroppar så att de förhärligar Gud.

Det betyder inte heller att vi automatiskt blir snygga och hälsosamma, så fort Gud får ta plats i våra fysiska liv. (tyvärr! 😀 ) Istället tror jag det handlar om att Gud vill hjälpa oss att komma i funktion på det sätt som Han tänkte när Han skapade oss. Att varje del av Kristi kropp får fungera som det var tänkt, och på det viset förhärligar Gud genom att visa Hans hänsyn till detaljer.

En av mina vänner höll en andakt en gång, om när Jesus rensade templet. Och hon drog paralellen till hur Jesus vill göra samma i vår kropp/vårt liv som ett tempel. Och jag tror att Gud genom den Helige Andes övertygelse och påverkan belyser de saker som inte hör hemma i oss. Av någon anledning hade jag aldrig tänkt på detta bibelställe ur den vinkeln. För mig hade det alltid bara handlat om Jesu syn på användningen av pengar i kyrkan. Men jag tror det kan förstås på flera sätt.

Våra kroppar kommer att fortsätta vara en del av denna värld, och påverkas av den tills Jesus kommer tillbaka. Så vi fortsätter att åldras och behöver också se till våra fysiska behov (som vila, mat och motion…) för att vi ska kunna må bra. Men om vi ger Gud rätten att också säga till om vad vi gör med våra kroppar leder han oss till att ta hand om oss själva på alla livets plan. Vi är inte befriade från våra fysiska begränsningar och världens påverkan på oss. Men Gud vill vara en del av vårt liv och också hjälpa oss i det fysiska. Och låt oss inte glömma att Gud inte är begränsad av något!

Att frambära våra kroppar som offer till Gud, handlar dels om att förstå att våra kroppar inte främst är våra egna till att börja med. Allt vi är, har Gud skapat. Så att ge sig helt och hållet till Gud, att ge en trasig och bristfällig kropp tillbaka i skaparens händer, är som att skicka tillbaka en produkt till tillverkaren. Han är expert på hur just du och jag fungerar och vet vad som är bra och dåligt för oss. Han kan fixa det som misskötts och återställa oss till det vi var tänkta att vara från början. Vi oroar oss inte för att skicka tillbaka söndrig elektronik till tillförlitliga tillverkare för service. Lika lite ska vi oroa oss för att ge våra kroppar till Gud.

Min egen kropp är inte utan fel, och jag har brister i min hälsa. Men jag vill ge varje del av migsjälv till Gud och låta Honom fortsätta en helandeprocess och återupprättelse i mig. Jag litar på att Han har mitt bästa i åtanke, och vill sätta mig på rätt köl. Det är så skönt att få lämna över det som känns krångligt och mig övermäktigt, till Honom som har all makt att göra allting nytt.
Det innebär inte en ”make-over” där vi bara får luta oss tillbaka och njuta, desvärre. Det handlar mer om att vi har en coach som manar oss att börja ändra våra vanor till en mer hållbar livsstil som inte drar oss längre från Gud. Jag älskar make-over-program, men inte de som handlar om snabba lösningar och plastik-kirurgi, utan de som lyfter fram individens förmåga att förändra sitt liv så att de kan leva hälsosammare. Ofta finns där en person som hejar på, en tränare som lyfter fram vad som behöver göras och som pushar på så att personen i fråga kommer över de hinder som känns dem övermäktiga. Och tränaren ger nya verktyg för en förändrad livsstil, så att den positiva förändringen inte bara är tillfällig. På samma sätt tror jag att den Helige Ande vill fungera i våra liv. Han är hjälparen, coachen som pushar oss i rätt riktning. Han kan visa på de saker som vi behöver förändra i vårt liv, och sen hjälper Han oss och uppmuntrar oss när vi ska ta stegen i rätt riktning.

Men först måste vi överlåta HELA vårt jag till Guds förfogande. Vi måste våga ge Gud rätten att belysa och ta bort ”skräpmaten” ur våra skåp och de saker som håller oss bundna, fysiskt och psykiskt. Det handlar inte bara om tydlig synd, utan om vem vi tjänar med allt vi är och har.
Vågar vi låta Gud komma in i våra ”vildvuxna trädgårdar” och rensa bort allt rotogräs? det kanske inte är bekvämt alla gånger, men Han kan hjälpa oss att få rätt saker att växa på rätt plats i våra liv. (för att knyta an till bilden…hehe)

Det var väl en del av det jag tänkt på under mitt blogg-uppehåll.

Var välsignade dessa mellandagar!
Och kom ihåg att testa allt du läser och hör, och själv läsa mer i Bibeln för att få mer förståelse vad som är Guds vilja.

hej så länge!

m

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *