Detta är ett böneupprop!

04.12.18
Klockan är 6:05 och jag sätter mig vid datorn och skriver. Vet inte vad annat jag kan göra efter den upplevelse jag nyss haft.
Jag drömde att jag var någonstans på någon slags retreatgård eller konferenscenter. Det fanns olika rum som hyrdes ut till olika grupper.

Jag var med ett gäng kristna som jag inte kände, de var musiker och tekniker främst. Vi skulle spela in en lovsångsskiva och jag skulle sjunga. Josefina Gniste var där också men hon skulle inte vara med. Jag gick med henne och pratade en stund, och vi hade en trevlig liten pratstund och allt var väl.
Jag tror jag hämtade nå mat eller något, och sen skulle jag gå tillbaka till rummet vi hyrt för att vi skulle be och sen spela in.
På väg tillbaka gick jag förbi ett av de andra rummen i centret. Det fanns ett rum mellan vårt rum och detta andra rum. Dörren var öppen till rummet och jag såg att det var mellan 10 och 20 personer där inne, med sina bönemattor och de hade just satt sig ner för att be. Jaha, muslimer tänkte jag.
Jag var lite förvånad kanske att se att de var där och bad, men tänkte inte särskilt mycket på det. Annat än att jag får ju snart fara och be till min Gud i det rum vi är i.

Jag gick till de andra i inspelningsrummet. Jag kände alltså inte någon av de involverade i min grupp.
När jag kom in hade de andra redan placerat sig på några fåtöljer och någon på golvet, för att vi skulle be innan inspelningen.
Då började en man i gruppen berätta för oss hur vi skulle göra. Han pratade om någon punkt vi skulle trycka på, på vår arm, eller vad det nu var. Och jag tänkte att det var ju lite konstigt. Jag kände en viss nöd att få börja be på riktigt.
Jag såg ett papper med de böneprogram vi skulle använda. Längre fram skulle vi andas ut våra hatkänslor eller något liknande. Andningsövningar i alla fall.
Eftersom jag inte kände gruppen försökte jag först göra de olika övningar mannen sade. Stämningen var helt avslappnad och de andra var glada och lugna. Men jag kände mig mer och mer obekväm.
Allt jag kunde tänka på var bara att två rum från oss var muslimerna i full gång med sin bön, och de bad inte till den Gud vi skulle be till.
Till sist måste jag bara stoppa mannen som ledde och jag bad om ursäkt om och om igen, sa att jag inte kan göra detta.
Mannen som ledde blev lite generad och ville ursäkta sig. Han var inte arg men vi pratade i munnen på varann medan jag sa –låt mig bara få säga en sak, förlåt mig, men låt mig få förklara.
Och jag berättade om vad jag sett, att det pågick bön till muslimernas gud alldeles nära oss, och att jag kommit för att be till Jesus och jag ville bara göra det. Och de andra förstod nog och vi började be.
Jag började prisa Jesu namn, kungars kung och herrars Herre.

Då vaknade jag.
Det kanske inte låter så dramatiskt. Men jag var oerhört skakad när jag vaknade.
Jag bara måste be! En sån stark bönenöd har jag aldrig haft. Nu var det allvar. Vi måste sluta med all möjlig ”bön” och börja be PÅ RIKTIGT!
Muslimerna ber troget på sina bestämda tider. Jag tror faktiskt också att deras gud hör och stärks när de böjer sig och tillber. Men det är inte i Jesu namn de ber. Jesus är den enda vägen till Fadern.
När vi sover, vakar de och ber.
När vi ska be, kanske vi masserar, mediterar och djupandas. Vi fokuserar på våra känslor och vad vi har för behov. Men samtidigt mobiliseras andra krafter i vår omvärld, andliga krafter som samlar sig till strid och planerar och konspirerar för att ta mer och mer mark. (Ja, ja, kalla mig dramatisk, men jag tror det är sant.)
Jag var bara tvungen att be. Och när jag började uttala Jesu namn fylldes jag av sorg och bävan för hur jag själv försummat bönen. Hur jag bett, försökt be, men inte förstått. Hur jag letat efter rätt sätt eller rätt känsla, rätt eldighet eller passion, rätt bönerutin.
Meanwhile muslimerna, och andra trosutövare, new age-mänskorna, ja till och med satanisterna, träffas troget och utövar sina övningar och ritualer. Dag och natt, oavsett plats eller humör.

Häromdagen när jag var och handlade vid Prisma med familjen, satt en man i hörnet bredvid hissarna i parkeringsgrottan, med sin bönekudde eller något liknande. Jag såg och tänkte, att någon kanske borde berätta för honom att han inte behöver be på det sättet till den ende sanne Guden. Men jag hade ju matkassar och min familj, och vad skulle nu jag kunna säga för att motbevisa denne äldre man? Hans tro var ju helt klart hängiven! Kanske mera hängiven än min? Så jag gick vidare till bilen och vi körde hem. Förlåt mig, Gud.

Jag har flera gånger den senaste tiden, frågat mig själv, vad det ska krävas för att jag på riktigt ska be? Vad krävs för att jag ska bry mig tillräckligt för att falla ner inför Gud Fadern och verkligen BE? Jag nås av diverse böneupprop, böneämnen och sjukdomsbesked m.m. Men trots att jag förstått att bön är det bästa jag kan ge, och att Jesus är svaret, har det liksom alltid falnat. Jag har drabbats av feghet, rädsla att Gud inte kommer att svara. Tanken (lögnen?) att ”det finns inga garantier att du får vad du ber om, även om du ber med hela ditt hjärta”. Så när jag nås av någons cancerbesked blir jag lite orolig, istället för att kasta mig ner på mina knän och anropa Honom som helade sjuka och uppväckte döda. Han finns ju där, HELA tiden! Allt jag behöver göra är att viska Hans namn. Jesus. Men jag har varit rädd för att Han inte ska dyka upp, inte leverera, inte bry sig.

Men jag fick en dröm. En omskakande dröm. En dröm som fick mig att be direkt, att gråta ut i nöd för varje person och varje böneämne som den Helige Ande påminde mig om.
Vi, som har en personlig relation med Jesus, har rätten att be direkt. Vi behöver inte gå via någon fysisk position eller andningsövning. Vi kan bara säga ”Jesus” eller ”i Jesu Kristi namn” så är Han där! Vi får gå direkt till Fadern, i Jesu namn.
Vi gör det så svårt! Vi gör vår egen förvirring till ett hinder, våra brister på hängivenhet, vår osäkerhet, vår perfektionism (för vi måste ju be på rätt sätt…eller? vänta, vad ÄR rätt sätt? Kanske bäst att känna efter, eller läsa på lite…innan vi ber…så det inte blir fel).
Allt detta medan muslimerna ber på sina bestämda tider, så som de blivit lärda att be, utan att ifrågasätta eller klaga över ont i knäna eller fundera om de har rätt eller fel.

Jag googlar bönetider i Vasa och ser att det ordnas bön sju gånger per dygn, för muslimerna.
I den stad där jag bor. I ett land med ett kors på flaggan. Bes det till fel gud, SJU gånger PER DYGN. (ja. det är fel gud.)
Dessa böner sker rutinmässigt och utan att muslimerna ifrågasätter. (För det är emot deras lag)

Vi kristna, å andra sidan, ordnar bön när vi känner för det, när det krisar till sig, när vi prövat alla andra sätt att fixa något problem och Gud är det enda alternativet som kvarstår.
Och ordnas det bön för något specifikt, som vårt land, är det få som orkar komma. För vi har ju så mycket annat att fundera på och syssla med. Grey’s Anatomy är på tv, och det var ju så spännande cliff-hanger i förra avsnittet. Eller så har vi jobbat i egen kraft alldeles för länge så vi inte har nån kraft att åka någonstans. Sann trötthet, och kanske en bra ursäkt att ta det lugnt. Men samtidigt lovar Jesus att Hans ok är milt och Hans börda lätt. Detta lovar Han den som arbetar och är tyngd av bördor. Vi tycks inte längre tro på vad Jesus lovat oss! Vi må säga att vi tror men sen går vi och ordnar med våra B planer istället för att BE Hans planer.

Några gånger har jag sett någon facebook-status där någon haft ryggproblem eller vad det nu var, och personen frågat efter tips. Någon svarade att personen skulle testa BEMER behandling. Jag är inte säker på vad en BEMER behandling innebär…men kanske vi skulle testa att BE  MER  först. 😉
(OBS. Jag kan som sagt inte uttala mig om huruvida BEMER metoden är bra eller dålig)

Varje dygn mobiliserar muslimernas gud sina anhängare sju gånger.
Medan kristna lever livet och ser på tv. Eller debatterar vad som är politiskt korrekt eller kanske bibliskt.

Jag kommer att tänka på historien om Elia på berget Karmel. När han var så frustrerad på folkets ovilja att välja gud. Han hade sån tro på att Gud var den ende sanne guden att han helt kallt vågade utmana de som dyrkade Baal. Två likadana tjurar, två offeraltaren, samma förutsättningar. Men ingen fick tända elden själv. Det skulle den gud man åkallade göra.
Baalsprofeterna ropade och härjade och gjorde alla möjliga konster för att få fyr på altaret men inget hände. Elia provocerade ännu mer, (hade ännu mera tro!) så han lät dessutom hälla 12 krukor med vatten över veden. Och så grävde han en vallgrav runt altaret och fyllde också den med vatten. Han liksom gjorde det extra svårt för elden att ta fyr. Sen bad han till Gud.

Det är nog inte många som har SÅDAN tro på vår Gud. För det är ju samme Gud det handlar om.
Vi är snarare så som Elia beskrev folket i vers 21:   

”Elia trädde fram för allt folket och sade: ”Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är Herren som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord.”

Vi velar hit och dit, debatterar hur vi är mest korrekta, tar paus från vår tro, för den är ju så krävande. Ouch.

Vi kanske vet vad som hände med Elias dränkta brasved.
Elia dristade sig till och med att göra narr av Baalsprofeterna. Något sånt skulle vi knappast våga i dagsläget; göra narr av någon annans gud eller tro. (Säger inte att vi ska syssla med det heller…men det visar på en otrolig tillit till Gud hos Elia, att han inte ens drog sig för det) Men såhär läser vi från vers 27:

27 När det blev middag, retades Elia med dem och sade: ”Ropa högre. Visst är han en gud, men han kanske sitter försjunken i tankar, eller så är han upptagen eller på resa, kanske sover han, men då skall han väl vakna.” 28 Då ropade de ännu högre och ristade sig, som de brukade, med svärd och spjut, så att blodet rann på dem. 29 När det blev eftermiddag, greps de av profetiskt raseri och höll på så ända till dess det var tid för matoffret. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem.”

ojdå.
Deras hängivenhet blev allt mer som desperation.
Men Elia var 100% säker att Gud skulle leverera.
Där. Där skulle jag också vilja vara när jag ber. I 100% sannolikhets området.
Men min bön har nog tyvärr sett mer ut som Baalsprofeternas desperation. Jag tycker mig ha hört förlöjligande anklagelser emot mig, som Elia förlöjligade Baal. Som om Gud inte tyckts bry sig .All min strävan, all min självömkan och mina försök att visa min hängivenhet i bön…har inte fungerat. Visst har jag fått bönesvar ibland. Men Gud kräver inte att jag späker mig, ristar mig, kämpar och river så att blodet rinner. (okej, jag har inte sysslat med sånt…men ni fattar)
Nej, det hänger inte på min prestation. Det hänger på Guds storhet och allmakt att tända en eld där veden dränkts med tolv krukor vatten. Allt som krävs är en bön.
Och min inre desperata tro vill tillägga ”ibland”
Men meningen ska sluta där.

Allt som krävs är en bön.

36 Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade: ” Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. 37 Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk förstår att det är du Herre som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.” 38 Då föll Herrens eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet som fanns i diket. 39 När allt folket såg detta, föll de ner på sina ansikten och sade: ”Det är Herren som är Gud! Det är Herren som är Gud!”

BE MER. Jesus är Herre! Herren är Gud! Tillbe Honom.

bild från google.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *