Begagnat är inte alltid bäst.

Just nu pågår en stor kristen konferens i Stockholm. Många välkända predikanter, lovsångsteam och evangelister medverkar under konferensen och många människor från olika länder i norden och världen har rest dit för att ta del av det hela.

Jag är inte emot liknande konferenser, för jag tror att de har ett syfte och en funktion. Och jag har själv fått mycket ut av att lyssna på en del av de talare som medverkar på konferensen.
Men jag tänkte skriva lite om en grej som jag lagt märke till och tänkt mycket på på sistone.

Vi vill så gärna, som människor, vara med där det händer och se upp till de som ger oss positiv riktning och goda exempel på Guds kraft och närvaro. Men det finns alltid en risk att vi börjar följa människor istället för Jesus själv.

När allt kommer till kritan handlar det om våra hjärtan. Ditt hjärta och mitt hjärta. Det är inte fel i sig att bli uppmuntrad av andras vandring med Gud, men om vi börjar leva på andras upplevelser och baserar vår egen tro på endast vad vi hör, ser och läser om andra troendes erfarenheter av Gud, då finns det plötsligt inget kvar att stå på förutom rykten och känslor. Vi blir vad jag börjat kalla för ”sensations-sökare” och söker oss mer och mer till de ställen där det händer, de personer som ”får saker att ske” och de som ger oss dendär känslan av att Gud måste vara verklig, för att Han använder dem.

Men tänk om Gud vill använda just dig! Tänk om Han vill ha din helhjärtade tjänst och ditt hjärtas hängivenhet för Honom! Tänk om det på domens dag inte spelar någon roll hur många konferenser du sprungit på, hur många goda nyheter du gillat och delat på facebook eller hur många gånger du sagt ”Amen, Hallelujah” när du sett på en populär evangelists videopredikan? Tänk om det egentligen handlar om något annat.

Tänk om Gud skapade dig med en specifik uppgift som du är kallad att utföra under din livstid. Tänk om du har just de erfarenheter och egenskaper som behövs för just det sammanhang och den situation som du befinner dig i. Jag har själv varit i den situation där jag varit utomlands eller på någon konferens och upplevt något fantastiskt uppbyggande för min tro, inspirerats att skapa något nytt på hemmaplan, för att sen komma hem och inse att det inte var så ”bara” att inspirera andra i mitt egna sammanhang. Det betyder inte att min nyfunna inspiration var för gäves eller bortkastad, så länge jag inte själv kastar bort den med eventuella misslyckade försök. Nej, det kanske fanns något av Guds vilja för mitt sammanhang i det jag såg. Och det som gäller är att lämna den längtan man funnit, till Gud. Om man lämnar det i Hans händer, planterar man fröet i god jord, för att det ska gro i rätt tid.

Jag har också träffat flera andra kristna som kommit hem inspirerade från resor till andra länder, studieår i kristna skolor någonstans eller bara från andra kristna sammanhang som tett sig uppfriskande i jämförelse med det man själv befunnit sig i. Ofta lever de i en kort passionerad och driven tid, där de försöker återskapa sina goda erfarenheter på hemmaplan, eller bara inspirera och uppmuntra till förändring, för att sen falla i en grop av besvikelse och utbrändhet om de försökt krysta fram det i egen kraft. (den gropen har jag själv fallit i). En del försöker inte ens, utan lämnar i känslan av utopi och ”det var för bra för att vara sant”. Andra söker sig bort eller kommer inte tillbaka till sitt tidigare sammanhang. De ger upp helt enkelt.

Och alla är väl inte kallade att ta dessa strider heller, ibland behöver man få en paus för att ladda upp och uppmuntras. Konferenser eller videopredikningar är bra för detta!
Ibland kallas man någon helt annanstans än det sammanhang man kommit ifrån, och då ska man förstås följa den kallelsen! Men man måste åter igen rannsaka sina motiv. Flyr du från något? Undviker du att åka dit du vet att Gud kallat dig, för att du tycker att det verkar för omöjligt eller jobbigt?

”ja, men jag vet inte om jag själv kan klara av att åstadkomma det som Gud lagt på mitt hjärta!” kanske du säger.
nej, det kanske du inte klarar.
Men du är inte ensam. Det är inte tänkt att du ska göra det ensam! Du har den Helige Ande – ”hjälparen” och du kan be att Gud förser dig med en mänsklig hjälpare eller flera om du inte vågar gå själv. När Mose tvivlade på sin egen förmåga att leda Israels folk, gav Gud honom (lite motvilligt) Aron till hjälp. (Läs 2 Mos. 4:10-17)
Du kanske själv kallas att vara någons hjälpare. Då är det viktigt att du inte är för upptagen med att BARA springa på konferenser och mata dig själv med populär (om än god) undervisning på youtube eller andra kanaler.
Eller du kanske kallas att vara den som leder och bär fram budskap från Gud. Då är det viktigt att du inte gömmer dig och flyr från ditt uppdrag, som Jona i bibeln. (Ja, om Gud verkligen vill göra något, kommer det att ske med eller utan din hjälp. Men om du väljer att inte gå i den kallelse Han gett dig, går DU miste om den välsignelse och det äventyr som du skulle få genom den vandringen.)

För det räcker ju inte med att höra en kallelse från Gud. Man behöver förstå vad den innebär. Man behöver också våga gå in i kallelsen. Och man behöver den Helige Ande att hjälpa och upplysa om sanningen, hela livet ut.

Det räcker liksom inte att ha märkt att man har ett garage, det räcker inte ens att man hört att det finns en bil i den. Man behöver öppna dörren till både garaget och bilen, och stiga in.
Men det räcker inte ens att sitta i bilen, om du inte vågar köra. Om du inte har full tank och rättighet att starta. Och det är inte heller klokt att börja köra om inte garagedörren är fullt öppen. (Gud håller fjärrkontrollen till dörröppningsautomatiken 😉 )

Fattar ni kanske vad jag menar?

Dessutom är det bra att veta vad det är för sorts bil du har att göra med. Du behöver förstå pedaler och spakar och veta om det är en automatväxlad eller manuell bil, du behöver veta om du ska köra den som en sportbil med kraftig motor eller en vintage bil som ska hanteras mera varsamt. Du behöver veta vilket bränsle som är bäst, och om det krävs någon viss service innan den är körfärdig. Och det är onödigt att önska sig någon annans kallelse, om någon fått en ferarri i sitt garage, men du ”bara” har en fiat. 🙂 Det är olika vägar som kräver olika förmågor. Och olika vägar kommer också med olika utmaningar.

ja, man kan ju dra hur många paraleller som helst egentligen!

Jag upplever att det är mycket prat om just att vi ska komma i funktion som kristna nu. Det har liksom varit en lång tid av ganska okrävande tro, för många. Vi har fått känna oss bekväma, hitta våra mysiga hörn att hänga i och ingen har ifrågasatt oss eller stört oss i våra bubblor. Men livet i en bubbla är inte särskilt hälsosamt, luften blir kvav och världen utanför blir mer och mer skrämmande ju längre man varit isolerad från den. Det har haft sin tid. Men jag tror många längtar efter mer. Och jag vill tro att mer är på kommande! 🙂

Men det handlar alltså om våra hjärtan. Vem vi väljer att följa helhjärtat. Låter du hungern efter mer, styra dig att jaga efter upplevelser, eller har du någon tilltro till att Gud vill och kan tala till dig, personligen, i din vardag?

Vi behöver sluta tro att Gud bara har användning för en viss sorts människor. Vi behöver sluta tro att vi behöver bli något annat än det Han har skapat oss till. Vi behöver sluta nedvärdera den som inte är anställd av kyrkan som någon som inte behövs för att sprida evangelium och visa på Guds rike. När blev det kristna livet något vi gjorde bara för att få betalt?

Jag är ingen superkarismatisk evangelist, men jag tror ändå att Gud vill använda mig i sitt rike. Jag tror faktiskt att just det faktum att jag inte är superkarismatisk kan vara en del av planen. Man behöver inte vara extrovert eller konstnärlig eller teolog eller tillhöra någon annan kultur. Det Gud vill ha är ett villigt hjärta. Det börjar med att du själv söker Gud. Det börjar med en hunger som blir så stor att du går till bibeln och låter sanningarna sjunka in. Men ibland väljer vi andra saker för att försöka mätta den hungern. För att söka Gud kanske känns så komplicerat och vi har glömt att Gud faktiskt har lovat oss allt vi behöver.

Det var väl vad jag tänkte säga idag.

Hoppas det inte bara var en massa svammel. Jag har mycket som jag gått och tänkt på ett bra tag, som jag gärna vill dela för uppmuntran till den som behöver det!

Vi kan inte bara leva på gamla upplevelser, vi kan inte tro second-hand. Vi kan inte spara vårt eget manna ens! Varje dag behöver vi nytt från Gud. Varje dag KAN Han ge oss något nytt.
Ursäkta den märkliga bilden i inlägget! Men jag tyckte den kunde illustrera det faktum att det som någon gång varit skönhet och fungerat för en person, inte nödvändigtvis är lika skönt för nästa person. Raden med använda sminkdockor såg jag på ett loppis för längesen. Tanken ”vem köper sånt?” for då genom mitt huvud. 🙂 Allt gammalt är inte värt att spara och allt gammalt är inte alltid återanvändbart. MEN allt gammalt är inte heller meningen att kasseras. Spara guldkornen! 🙂 Se det vackra i det gamla… (Men detta är basen till ett annat inlägg!)

Tillåt mig avsluta med en vers från en av mina favoritpsalmer:

”Själv Han är mig alla dagar nära. För var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill Han bära, Han som heter både kraft och råd.
Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandrings stig.
Som din dag, så skall din kraft ock vara; detta löfte gav Han mig.”
(Lina Sandell)

M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *