Be för allt i världen!

Jag skulle vilja rätta till något.

Efter mina blogginlägg om tungotalet och min egen upplevelse och entusiasm över det hela, har jag fått ta del av flera personers egna längtan efter just den nådegåvan. Längtan som har blandats med och skuggats av en sorts tyngande sorg och besvikelse över att inte ännu fått ta emot just den gåvan.

Jag ställde mig frågan, och  visste ju redan om den ”problematiken”, att alla inte tycks få gåvan fast hur de ber och ”försöker” få den.

Men den senaste tiden har jag fått upp ögonen för en ny sida av allt detta.
Egentligen står det ju så tydligt i Korintherbrevet hur vi ska använda tungotalet. Och jag har läst dessa verser många gånger, men ändå lyckades jag på något sätt tappa bort mig där lite.
Jag erkänner det direkt; jag blev så begeistrad av denna fina gåva (som det ju fortfarande är!) att jag började använda den massor.

Jag bad i tungor hemma, inte högljutt eller så, men det fanns där som ett bönespråk närhelst jag kände att jag behövde be. Om jag kände mig orolig eller rädd, om stressen och ilskan kom smygande osv.
Jag bad (lågmält) i tungor under förbön för andra människor (om det kändes okej i det sammanhang jag befann mig i).
Jag började också be i tungor, hörbart, under möten där många andra gjorde det. Och det var i ett sådant sammanhang som jag plötsligt såg på migsjälv liksom utifrån, och drabbades av en slags självrannsakan. Vad håller jag på med?
Plötsligt var jag en av dedär ”karismatiska typerna” som bad i tungor till höger och vänster utan att kunna tolka något av det jag sa. Och de ord jag läst i korintherbrevet började skava i mig. Att vi inte ska tala i tungor högt, alla på samma gång, och att det bör finnas någon med uttydningens gåva OM vi talar i tungor i offentliga sammanhang.

”Finns det ingen uttolkare skall tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud.” (1 Kor. 14:28)

Jag teg inte.

Sen diskuterade jag andliga fenomen, och förekommandet av falska manifestationer av den Helige Ande, med en broder och en syster i Herren. Och tungotalet kom på tal (no pun intended).
Alldeles för sällan prövar vi andliga manifestationer och dess ursprung. Alldeles för ofta, kanske mest inom karismatiska sammanhang, sväljer vi allt som liknar Helige Ande med hull och hår trots att vi kanske inte riktigt har frid över varje liten del. När folk faller på golvet och skakar t.ex. (detta har jag ju redan skrivit om) eller när någon blir helad…vet vi då till hundra procent att det är Guds Ande som verkar eller är det en annan ande? Är varje ord som låter som tungotal, faktiskt Guds Andes gåva? Jobbig fråga, va!?

Ja, detta rör om i våra stagnerade grytor.
Men det är något som vi måste våga börja prata om mer.

”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda.” (Matt.24:24)

————–
Kanske det är min uppväxt i Lutherska kyrkan som gör att jag alltid har lite tendens att vara på min vakt vid karismatiska sammanhang. Men jag tror också att det finns en sund obehagskänsla som den Helige Ande ger oss, när något kanske inte står rätt till. Ett slags andligt illamående, som hjälper oss att hålla oss borta från sånt som inte är bra för oss.
Det ska inte förväxlas med rädsla för det ovana eller nya som Gud kan göra, men det som står i 1 Joh 4:1 är något vi verkligen måste ta till oss;

”Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen.”

Jag minns en scen ur filmen Jerusalem (av Billie August), som fortfarande gör mig illa till mods. När Ingmar tar med Gertrud till ett mörkt rum någonstans i Jerusalem, för att visa vem den man hon trott var den återkomne Jesus, verkligen är. Gertrud i sin tro och längtan tycker sig känna igen mannen och blir förväntansfull inför vad Jesus-gestalten ska säga. Men istället för undervisning och frid spelas en obehaglig scen upp framför dem, där gruppen av människor försätts i någon slags trans, och Gertrud blir väldigt sårad och besviken för att Ingmar fört henne dit och tagit ifrån henne glädjen och den hoppfullhet hon känt över att möta den hon trodde var den verklige Jesus.
Jag kommer inte ihåg mycket från den filmen, men just den scenen har fastnat i minnet, på grund av det obehag jag kände när jag såg den första gången.

Bara för att något ser ut som Jesus eller Helig Ande, behöver det inte vara det. Och det kan göra ont att behöva pröva något som känts bra, bara för att inse att det inte var sant och sunt. Men gör vi inte det, riskerar vi att föras vilse.

Om man läser vidare i 1 Joh. 4 lär man sig mer om skillnaden mellan Guds Ande och andra andar. Men det verkar, om du frågar mig, rätt komplicerat. Och jag är ännu inte helt säker på hur man verkligen prövar andarnas genuitet rent praktiskt. Om någon har bra tips, lyssnar jag gärna. 🙂
Jag läste någonstans om att man verkligen kan fråga andarna om vem Jesus är osv, men ja, detta har jag inte ännu någon full förståelse för. Därför tänkte jag inte heller försöka skriva hur man går till väga. Kanske Gud hjälper mig förstå framöver hur det ska gå till, vi får se. 🙂

———————————-
Men tillbaka till tungotalet.
Googlar man lite om tungotal så får man rätt snabbt informationen att tungotal existerar inom flera religioner, utöver kristendomen.
Obehagligt känner jag.
Men det är något vi måste ta itu med, det också. Oavsett om det känns behagligt eller ej.

För om det finns tungotal inom andra andliga sammanhang, betyder det att också tungotalet kan komma ur en annan källa än den Helige Ande. hoppsan. Och hur ska vi då veta vilken ande som talar genom oss?? (pröva den…)

Jag fastnade alltså i någon slags självrannsakan där. Och jag blev plötsligt rädd för att använda tungotalet lika lättvindigt som jag tidigare gjort.

När jag sen, under en förbönsstund för några vänner, inte bad halvhögt i tungor, märkte jag att bönen ändå fungerade. (surprise, surprise! duh!) Jag fick ändå bilder och ord som hade en funktion för förbönen som jag gjort när jag viskat i tungor mellan orden. Tystnaden kändes inte konstig eller tom. Jag behövde inte be i tungor för att ”lyssna in” vad Gud ville att jag skulle be. (jag säger inte att det är fel att använda tungotalet i förbön för andra, men riktiga ord är viktiga ord i sådana sammanhang.)

Och senare, under dagarna som gick, bad jag inte lika mycket i tungor. Jag slutade inte helt, men var mycket försiktigare med att be högt i tungor, och försökte istället använda vanliga ord när jag ändå visste varför jag bad. När jag var rädd eller orolig bad jag istället om beskydd och trygghet osv.

”Ty om jag ber med tungor är det min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt.

Vad innebär nu detta? Jo, att jag vill be med min ande men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande men också med mitt förnuft. För om det är i ande du ber en tackbön, hur skall då den som har sin plats bland oinvigda kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Det är bra att du tackar, men den andre blir inte uppbyggd av det. Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er, men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.” (1 Kor.14:14-18)

Ja, jag hade ju alltså läst detta många gånger.
Ändå märkte jag plötsligt att jag tappat bort den ”vanliga” bönen!
Plötsligt var det lättare att bara be i anden. Och de riktiga orden lyste med sin frånvaro, när jag var i min ensamhet.
Och jag insåg att fienden där också på något sätt fått in en liten hållhake, där den förståeliga bönen hade tystnat och den oförståeliga bönen tagit dess plats.

Jag sysslar ju mycket med lovsång, och tror på kraften i att tala ut Guds sanningar, proklamation av Guds godhet och makt oavsett hur jag känner mig.
(OBS! inte att förväxlas med den teologi där man förlitar sig på bara ens egna utsagor, eller den nyandliga filosofin att man får det man uttalar tillräckligt ofta!)

Och jag, som älskar att uttrycka mig i ord, att formulera meningar och leka med språk, jag fann mig plötsligt ordlös och fattig på uttryck i samtalet med Gud.

Det FINNS ett sant tungotal. Det tvivlar jag inte på en sekund.
Men det finns också SÅ många anledningar att be på vårt vanliga språk! Att uttala orden som betyder något för dig och mig, för andevärlden och för människor som inte känner sig bekväma med tungotalets mysterium.

Låt tungotalet vara till uppbyggelse för den enskilde kristnes tro, eller för att tolkas av någon med den gåvan (var finns ni??).
Men GLÖM FÖR ALLT I VÄRLDEN INTE ATT BE MED DITT FÖRNUFT också!

Genom tungotalet förändras något inom oss, kanske till förståelse av ordet, kanske till hjälp att förklara något för en annan människa. Men sen när vi fått dessa förändringar och insikter inom oss, gör de ingen nytta om vi inte förvandlar dem till förståeliga ord.

Om vi bara bygger upp oss själva hela tiden och fyller på med mer och mer och mer av insikter, blir vi till sist bara fulla av stagnation och det vi fått gör ingen nytta.
Vi blir som andligt överviktiga, där förbränningen inte motsvarar intaget. Då mår vi inte bra, och det som var tänkt att bygga upp, gör ingen nytta, kanske mer skada.

Så, till dig som bett länge och sörjer att du inte fått tungotalet än; skatta dig lycklig! Du har fått (åtminstone) ETT bönespråk du också! Ditt modersmål, som kan vara till så mycket större nytta än du kanske insett!

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. (1 Kor.14:26)

Allt skall syfta till att bygga upp. Församlingen. Så många som möjligt.
Och detta sker inte främst genom tungotalet.

”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.” (1 Kor. 12:7-11

Varje gåva kan missbrukas. Varje gåva kan missförstås.
Fienden ligger inte i lä och låter oss ha våra sammankomster ifred. Nej, han strävar konstant att smyga sig in där han inte hör hemma, för att förvrida och förvränga det som Gud har tänkt för gott.
Dendär rösten som viskar att du måste be på ett visst sätt för att bönen ska fungera. Det är inte Gud.
Eller den röst som säger att du inte är frälst för att du inte har en viss gåva.
Eller den röst som jämför dina prestationer och din andliga mognad med andra människors.

Våga pröva också de andliga manifestationerna som alla säger är okej.
Läs Bibeln!
Lär känna Jesus som den gode herden, så att du kan känna igen Hans röst.
Och be för all del i tungor för din egen uppbyggelse i tro, om du har fått den nådegåvan.
Men glöm inte att det också krävs mycket av den som fått mycket. (Luk.12:48)
Använd de gåvor du fått med förnuft.

Det var nu det jag ville säga.

Förlåt om jag lade sten på börda för de som bett länge och som längtat stort efter tungotalet.
Jag visste inte bättre.
Glöm inte vad du redan har fått!

Börja be med ord. Börja be för annat än din egen uppbyggelse. Våga uttala de ord du bär på, den längtan du har, den nöd du känner! Våga till och med lägga din egen ovillighet, att bortse från dina egna behov, inför Gud.

Kom med ärlighet inför Gud, i Jesu Kristi namn och i den Helige Andes kraft.
Det finns inget som du kan säga som kommer att överraska Honom.

Det passar väl att avsluta med de inledande orden i Psalm 139.
En psalm skriven av David, som för övrigt var en väldigt ärlig användare av förståeliga ord. En man av Guds hjärta!

Her­re, du rann­sa­kar mig och känner mig.
Om jag står el­ler sit­ter vet du det,
fast du är långt bor­ta vet du vad jag tänker.
Om jag går el­ler lig­ger ser du det,
du är förtro­gen med allt jag gör.
In­nan or­det är på min tunga
vet du, Her­re, allt jag vill säga.
m.
P.S. Jag behöver själv ta till mig allt detta; lära mig att be på ”riktigt” språk igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *